Mickelarsson.se

Mickelarsson.se
©Mickelarsson

onsdag 13 november 2013

Trasiga armar och humor i sjukvården




Alicias arm har läkt på riktigt bra och hon har fått tillbaka hela sin rörlighet i densamma. Hon är fortfarande öm men det kommer hon säkert att vara ett tag till. I måndags på simskolan så skulle dom sträcka armarna uppåt och då hände något och hon fick ont igen. Det gick dock snabbt över igen.
Nästa vecka så kommer dom att flytta ur sitt dagis p,g,a ombyggnaden på ekorren, hon ska får gå på kringlan i 6 månader. Jag ska vara på mammas jobb säger hon stolt.


Pojkarna har haft en riktigt fullspäckad helg, i fredags så hade dom hajk med övernattning på scoutstugan. Gissa om det var spännande? Dom hade såna förväntningar på detta och timmen innan vi skulle dit så trampade dom bara runt här hemma. Dom hade haft superroligt där, kanske inte så mycket sömn men en hel del bus och aktiviteter.
På söndagen var det sedan dags för innebandymatch. Ett lag från Falun stod för motståndet denna dag och det gick inte så himla bra för Malung. Efter matchens slut så stod det hela 21-0 till bortalaget, Malungslaget fick sig en lektion i innebandy. Blicken i barnens ögon när de kom ut inför tredje perioden var inte särskilt munter men som tur är så håller det inte i sig så särskilt länge.


Idag har jag varit på sjukstugan igen med min hand/arm men det är som att slänga pengarna i sjön. Det känns inte som om man blir tagen på allvar. Jag vet inte vad dom tror att man fiskar efter när man kommer dit, jag sa att jag inte ville ha tabletter eller någon sjukskrivning, bara att jag ville ha hjälp att bli bättre igen. 
Läkaren vickade 4 gånger på armen och sa att jag skulle ha sjukgymnastik. Hur fasiken ska man kunna göra gymnastik med armen som känns som om någon kört en kniv i den varje gång man vrider den? 3 och en halv vecka sedan det hände nu och har nästan lika ont som dag 1. Jag frågade om man kunde få något bättre stöd för handen så man slapp vrida till den hela tiden och få ont men hänvisades till apoteket, alvedon och handledsstöd fanns att köpa där. Det kan jag ta, att jag själv får köpa det där men jag anser fortfarande att det skulle ha varit ett gips från början så handen fick en chans att läka riktigt. Det är nästan så att jag önskar att jag hade brutit handen riktigt.
Jag skulle tro att jag är lite extra grinig just nu för att det ÄR jobbigt att gå med värk hela dagarna, att det sedan pågått så länge gör inte saken bättre. Dessutom missar jag mitt stora träningsmål, ni som följer mig vet ju att jag siktat på att göra 200 träningar i år och låg bra till för det. Nu faller allt och jag får sikta på det till nästa år i stället, känns lite surt bara för ett litet snedsteg i trappen. 
NU är bitterheten slut för idag, nu ska jag åka till apoteket och ringa sjukgymnasten, sen blir det utvecklingssamtal för Anthony och sen jobb hela eftermiddagen och kvällen.

Ha en riktigt bra dag för det kan bara bli bättre nu..... =)

måndag 4 november 2013

Trasig armbåge, arg pappa och lång väntan!

Söndagen den 3/11 2013 kommer inte att gå till historien som en av våra bättre dagar.
Det började med att barnen skulle ut och leka, det hann inte gå mer än 2 minuter förrän Anthony kom gråtandes in igen.
Han hade halkat på en sten och slagit huvudet i en annan sten och fick en riktigt rejäl bula i pannan som följd av detta. Det gick dock ganska bra., lite ont under dagen igår men bra idag igen.

Efter lunch så skulle vi mysa lite i soffan jag och Alicia och hon skulle krypa ner i mitt knä från den andra soffan. Det slutade med att hon ramlade ur soffan och fastnade med armen i mig och det blev ett otäckt knakande från armen och rejält med gråt och ont. Det lugnade ner sig lite och hon somnade bredvid mig i soffan, hon sov drygt en timme.
När Alicia vaknade igen så hade hon fortfarande väldigt ont och jag ringde till sjukvårdsupplysningen. Där tyckte dom att vi skulle åka till Mora med henne. Sagt och gjort, vi åkte iväg runt 17-tiden.
Väl framme i Mora så fick vi komma in i ett undersökningsrum ganska snabbt och läkaren dök upp och vi hade då "bara" varit på lasarettet i en halvtimme.
Doktorn misstänkte att armbågen hade hoppat ur led och försökte rätta till den. Han famlade en stund med armen och Alicia hade så ont att hon grät och skrek rakt ut. Ingen lycka med att rätta till armbågen och doktorn skulle komma tillbaka och prova igen. 
Nästan en timme senare så dök han upp igen och samma osäkra famlande och återigen misslyckat, Alicia hade nu riktigt ont och det gjorde ont i hela mig också när jag såg hur han slet i hennes stackars arm.
Återigen lämnade han oss och sade att han skulle komma tillbaka ännu en gång. 
När han kom tillbaka för tredje gången så frågade han Alicia om det kändes bättre.
-Ja, svarade hon och försökte lyfta armen tillsynes plågad av försöket.
Hon var nu så rädd att doktorn skulle dra i hennes arm igen så hon sade istället att armen var bra.
Vi såg dock att så var inte fallet och doktorn försökte en tredje gång att rätta till armen och nu var både jag och Alicia riktigt plågade.
- Vi skickar upp er till röntgenavdelningen sa doktorn så får vi se vad som hänt i armen och nu blev jag riktigt förbannad.
Varför i hel***e gjorde man inte det direkt istället för att riva och slita i Alicias stackars arm utan att veta vad det är för fel. Tänk om armen hade varit bruten? Hur bra är det då att slita och dra i armen?
Tror ni att jag sa något?  Inte då, där står man och tänker en massa onda tankar men säger inte ett knyst i vanlig ordning.
När röntgen var avklarad så fick vi åter vänta en lång stund. Till slut så fick vi komma in till undersökningsrummet igen. Katina gick in med Alicia denna gång, jag stannade kvar i väntrummet. Tyckte det var bäst så, jag var så arg och uppretad att jag inte visste hur jag skulle reagera om dom skulle slita i hennes arm igen.
Denna gång var det en annan doktor som bara testade lite lätt men han trodde att antingen så hade armen hamnat rätt igen eller så hade den aldrig varit ur led. Armen var så svullen efter den första doktorns klumpiga försök så det var svårt att säga i vilket läge armen var. I stället fick vi åka hem och avvakta tills dagen därpå.
Doktorn ringde i morse och sa att enligt bilderna så var inte armen ur led. Antingen hade den varit det och sedan hoppat rätt i några av de försök som den första läkaren gjort eller så hade den aldrig varit ur led. Det kanske bara var en hård knäck mot armen med en blödning som följd, vi lär aldrig få veta till 100%. 
Alicia är betydligt piggare idag men har fortfarande riktigt ont i armen och är livrädd för att röra den.

Förtroendet för Moras akutavdelning har fått sig en rejäl törn efter mina 2 besök på lika många veckor, min handled är i dagsläget inte mycket bättre än första gången jag var dit och jag har fortfarande väldigt ont i den. Får nog åka till sjukstugan här i Malung och skaffa någon typ av skena som det känns i dagsläget, så fort jag slår i armen i något eller vinklar den lite fel så gör det fortfarande fruktansvärt ont.
En sak som retar mig lite är att det tar så fruktansvärt lång tid, vi åkte runt 17-tiden och var hemma 23:30. Sista en och en halv timmen så var det bara vi och en mamma med dotter där och ändå fick vi bara vänta.
Dom kanske har mycket bakom kulisserna men om man är där med ett 4-årigt barn så tycker man ju att det ska gå lite snabbare, hon var ordentligt trött efter 21.
Det kanske funkar så här inom sjukvården, jag vet ju inte så noga. Jag kanske bara är sur och bitter men jag led så fruktansvärd med min dotter. 

Som en liten extra bonus så tändes motorlampan i bilen redan innan vi passerat Öje, jag fick i alla fall ha bilen mer än tre veckor innan den började krångla.......
Jag har varit och kopplat på datorn på bilen och det verkar som om tändkassetten behöver bytas, samt tempgivaren.  

Nu ska jag ta och lägga mig i soffan och dra något gammalt över mig och dö en liten stund! Hoppas ni alla får en bra kväll.