Mickelarsson.se

Mickelarsson.se
©Mickelarsson

söndag 28 april 2013

Sönderslagna surfplattor och konsekvenser....

I går morse så åkte vi till Sågmyra för att hälsa på min far och min bror och för att koppla av lite. Idag är jag tröttare än någonsin, så mycket för den avkopplingen.
Vi hade bestämt redan innan att vi skulle grilla så vi handlade lite fläskfilé som jag själv grillade och det blev himla gott. Att grilla är bland det bästa jag vet, köttet blir så mycket godare än att bara steka det i stekpannan.
I och med att jag inte träffar pappa och broder så ofta så blir det oftast så att vi har så mycket att prata om så det blir alltid sent innan vi lägger oss. Klockan blev halv två innan jag kom i säng och vid halv åtta så vaknade barnen och började leka så det blev inte så många timmars sömn. Det gör dock inte så mycket när man har så trevligt, får försöka sova igen lite i veckan.

En riktigt tråkig sak som hände var att pojkarna slog sönder surfplattan som de fick i julklapp av oss. Dom satt i sängen och spelade tills batteriet tog slut. Istället för att lägga undan plattan så la dom den bara i sängen och började leka. Det slutade med att Alexander satte foten rakt i plattan så hela skärmen sprack.
Jag tror att jag har sagt till pojkarna ett 50-tal gånger att när dom har lekt med något så ska dom lägga undan det efter sig och speciellt såna ömtåliga saker. Nu var dessvärre olyckan framme och sånt kan väl hända, det är sättet det hände på som gör mig så besviken. När man gång på gång betonat att det är så viktigt att lägga undan sakerna och dom bara struntar i det så blir jag så ledsen.
Vi har pratat än en gång med dom om detta men jag vet inte om det riktigt går fram, jag vill inte heller bara låtsas som om inget hänt och att det inte blir någon konsekvens alls av detta. Dom blir ju utan surfplatta i dagsläget men det känns inte tillräckligt. Jag frågade dom själva vad dom tyckte att vi skulle göra nu och fick bara svaret: -Slänga plattan....
Då har man inte riktigt förstått det hela tycker jag. Är det så att barn/ungdom idag inte har en susning om pengars värde?
Vi har låtit dom spara till vissa saker helt själv så dom vet hur lång tid det tar att spara ihop pengar till något men dom verkar inte beröras så mycket av att plattan är trasig. I deras ögon är det väl bara att köpa en ny. Anthony har väldig koll på pengar och vad saker kostar men detta verkar inte sjunka in.
Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu.
Nåja, det är ju "bara" en pryl men det är surt ändå, dom använde den ju väldigt mycket och nu har vi inget att ta med när vi åker någonstans.

I morgon är det ny vecka och det är väl bara att ta nya tag. Onsdag är en röd dag och man får vara ledig en dag mitt i veckan så då ska jag passa på att vila upp mig lite extra om barnen tillåter det.
Återkommer inom kort, ha en fin söndagkväll.

Mer än 1000 besök på under en månad, kul att se att ni vill läsa skräpet som jag skriver, TACK till er alla. =)

Alicia busade i Sågmyra

Så här skoj hade pojkarna med surfplattan.

Så här ser den ut nu, obrukbar....

fredag 26 april 2013

Teater, kökaos och fullt hus.

Idag har jag varit och tittat på Alexander och hans klass som hade show på parken. Den handlade om årstiderna och han sjöng och dansade och han var jätteduktig. Han hängde med riktigt bra i både dansen och sången och jag var väldigt imponerad av honom. Lite småvimsig ibland men han är ju sån i sättet, vet inte om det är ärvt från hans far eller hur det är.
Det var roligt att se att så många föräldrar hade hittat dit, trots att detta utspelade sig mitt på dagen.

Jag har länge funderat på om det egentligen finns något uttalat kösystem i t.ex affärer och dylikt. Idag när jag stod i kön på Ica (ja det mesta i mitt liv verkar utspela sig på Ica) så var det 8-10 personer i kön, jag stod som nummer 3 med en äldre herre bakom mig som verkade ha lite bråttom. Jag erbjöd honom min plats och han tackade. Precis då öppnade en ny kassa och den äldre herren började gå mot den men tror ni han fick gå först i den kön? Åh nej, inte det inte. Fram rusar en dam med full kundvagn från sista platsen i kön och nästan kör över mannen, efter henne kommer en yngre kille snabbt som ögat. Mannen hamnar mitt emellan köerna och han ser bedrövad ut.
- Kom och ställ dig här igen, det är din tur strax sa jag till mannen.
- Det finns människor som inte bryr sig det minsta om andra än sig själva, sa jag högt och tydligt.
- Tack, tack sa mannen. Jag brukar inte ha bråttom men jag ska snart med en buss svarade han.
Damen som rusat fram slängde en lång sur blick på mig men det brydde jag mig inte alls om.
Varför är det egentligen så att vem som helst kan rusa fram när en ny kassa öppnas? Borde det inte vara så att de som står på tur borde få gå? Det borde vara lite av en oskriven lag tycker jag. Kanske bara jag som reagerat på det men det blev så svart på vitt just idag när den stackars mannen kunde ha blivit överkörd av en dam som till varje pris skulle fram.

Jag kom hem från jobbet för en dryg timme sedan och gissa om vi har fullt upp på jobbet? Det har varit ännu en fullspäckad fredagskväll. Vi har nog haft upp emot 70 besökare ikväll. Det brukar tunna av lite när våren börjar men inte detta år och det är himla skoj. Kvällarna går fort och det är alltid full fart, det enda negativa är som jag nämnt förut, ljudnivån. Man är otroligt trött i huvudet efter en sådan kväll.

I morgon åker vi till Sågmyra för lite nödvändig rekreation och för att träffa Pappa, Gun-Britt och broder Magnus med familj. Det känns som om det var riktigt länge sedan och det ska bli kanon att få träffa alla igen.
Vi har redan bestämt att vi ska grilla i morgon och sen blir det troligtvis att plocka fram lite sällskapsspel.

Godnatt på er alla nattugglor och ha en trevlig helg......

P.s Ni som har instagram kan nu följa mig där om det skulle vara av intresse, klicka på knappen uppe i högra spalten så hittar ni mig.


Nervös Alexander.... 


tisdag 23 april 2013

Mobbing är aldrig ok!

Eftersom gamla bloggen nu är helt borta så lägger jag på begäran upp berättelsen om den mobbade pojken igen. Har du inte läst den så gör gärna det, det är stark läsning som berör.
Dessutom så är historien sann.
Det är ganska mycket läsning så hämta gärna en kopp kaffe, te eller ett glas vatten och luta dig tillbaka och läs.




Del 1, lågstadiet:
Det hela började en höstdag för ett antal år sedan, en glad men nervös 6-åring vandrade mot sin första skoldag. Spänd på vad skolan skulle erbjuda satte sig den lilla pojken i sin skolbänk helt ovetandes om vad de kommande åren skulle bära med sig.
De första veckorna rullade på snabbt och skolarbetet gick som en dans, läsningen och skrivningen hade pojken redan ganska bra kläm på så det gick ganska lätt.
Månader gick och pojken började jobba ifrån sina klasskamrater både när det gällde läs och skrivkunskaperna.

Utan att veta ordet av så hade ett skolår flugit förbi och det var dags att börja andra klass. Pojken hade nu blivit så duktig i skolan att han fick läs- och skrivböcker som tillhörde en äldre årskurs och hans skolkamrater började bli lite irriterade på pojkens framfart.
När rasterna kom så började klasskamraterna slänga ur sig ord som plugghäst och lärarens kelgris och lite andra mindre lustiga ord. Det låter inte så hemskt men för en liten pojke på 7 år så var det inte så skoj. Pojken tog dock till en början inte så hårt på detta utan lät dom hållas, det går nog snart över tänkte han.
Efter ett antal veckor så hade orden inte avtagit utan hellre blivit lite värre och det hittades på det ena ordet värre än det andra. Pojken tyckte fortfarande inte att det var så farligt, visst kändes det tråkigt att höra alla destruktiva ord hela tiden men fortfarande trodde han att det skulle sluta inom en snar framtid.

När vårterminen startade i årskurs 2 så hade barn i hans parallellklasser anslutit sig till glåporden och det hela började kännas betydligt jobbigare. Orden övergick snart i knuffar och slag på axlar och mage och pojken kunde inte riktigt förstå varför? Han hade ju aldrig gjort någon illa. Han tyckte ju bara om att lära sig saker och var allmänt nyfiken på livet.
Andra året led mot sitt slut och det hade lugnat ner sig lite med både ord och knuffar.

 Pojken kände sig ganska nöjd när han satt sig i bänken den första dagen på det tredje skolåret, det blev ju trots allt en ganska bra avslutning på det andra året. Han lade märke till hur alla andra hade växt och blivit mycket större under sommaren, men inte han själv. Han var en väldigt kort kille, nästan ett helt huvud kortare än de flesta andra.
De första dagarna gick och det kändes bra, han hade klarat sig ganska bra undan hittills. Men innan pojken visste ordet av så var han tillbaka i klorna på sina mobbare, plugghästen skulle baske mig inte klara sig undan.

Pojken fick då en idé, om han inte läste lika mycket utan lät de andra komma ikapp så skulle de kanske sluta hacka på honom. 
Sagt och gjort, pojken brydde sig inte lika mycket om skolan och de andra började komma ikapp honom men nu hade glåporden istället börjat handla om hur liten han var. Det började bli jobbigt och det märktes nu även hemma, Pojkens mamma frågade hur det gick i skolan men pojken ville inte berätta så mycket utan sa bara att det gick väl bra. Mamman kände troligtvis att pojken inte sa riktigt som det var men kunde inte göra så mycket i nuläget.

 Nu hade saker och ting börjat bli mycket värre, pojken hade även börjat bli slagen ibland. Pojken som var mycket godtrogen och ville inte tro illa om folk hade nu också börjat bli lurad av andra elever på skolan.
En riktigt kall vinterdag så blev han lurad/tvingad att lägga tungan på ett metallräcke och där fastnade han. Han hade ingen aning om att han skulle fastna på det sättet, det hade ingen berättat för honom.  I ren panik så ryckte han undan tungan och skrek samtidigt av smärta. Blodsmaken i munnen gick inte att ta miste på. Pojken hade rivit bort skinnet på nästan halva tungan och hade ont i munnen under en lång tid och har än idag svårt för riktigt varm mat och dryck.
Pojken blev även lurad på sina grejer lite då och då, i hopp om att han inte skulle bli slagen och kanske få en vän på köpet så gav han bort alla sina stenkulor. Det var en ansenlig samling, det måste ha varit närmare 200 kulor som han gav bort den dagen i hopp om att få den där vännen.  Den betydligt större killen försvann dock lika snabbt som pojkens kulpåse gjorde.
Slagen och knuffarna kom nu oftare, och mot slutet av tredje skolåret kunde det hända flera gånger på en vecka och pojken kunde fortfarande inte förstå varför. Pojken tänkte nu att när vi byter skola och klasserna ändras lite så kommer det att bli bättre, han såg nu fram emot att få börja fjärde klass.
Vad pojken inte visste var att han precis hade haft sina bästa år i skolan.

Del 2, Mellanstadiet:

 Klass fyra, första dagen. Pojken kände sig väldigt konstig, magen spökade lite och han var kissnödig hela tiden, han var jättenervös. Klumpen i magen som hade börjat växa för en dryg vecka sedan kändes nu som om den var för stor för att få plats i magen.
Han hoppades att saker och ting skulle ändras nu. Hoppades att slagen och de hemska orden skulle avta och kanske sluta helt och hållet. Eleverna hade helt andra tankar.


Pojken som fortfarande inte hade växt särskilt mycket under sommaren var nu betydligt kortare än sina jämngamla kamrater och detta var ju toppen tyckte eleverna. Det var nu ännu lättare att jäklas med pojken, den lille pojken som inte kunde eller ville slå tillbaka. 
Bara en vecka hade gått och redan nu hade pojken tröttnat på skolan, vad skulle han göra? Skulle det aldrig sluta?  Hur skulle han orka med om trakasserierna inte skulle sluta? Han undrade fortfarande varför?


Han hade försiktigt börjat fråga lite om detta för sina kompisar som han hade utanför skolan, han rådfrågade dem vad man skulle göra om man blev mobbad, han nämnde aldrig att det var han själv som blev slagen. 
- Man måste slå tillbaka, man kan inte låta någon slå en annan fick pojken till svar. Vad hade pojken att förlora? Han skulle göra det......... kanske...... någongång.....


 Den dagen kom till slut! Under natten hade en av pojkens värsta fiender landat, det hade snöat. Han visste att han skulle bli utsatt för snöbollar. Rastklockan ringde och han klädde på sig för att gå ut och det dröjde inte länge förrän första snöbollen landat på honom.
Pojken plockade upp en snöboll och kramade den länge, skulle han verkligen våga kasta tillbaka?
-Du kastar inte för då JÄVLAR, skrek en av eleverna till honom. Pojken blev rädd och höll fast snöbollen ett tag till. 
PANG! en stor snöboll landade mitt i ansiktet pojken, han blev både arg och rädd och innan han visste ordet av så var hans egen isiga snöboll på väg mot den skrattade eleven.


Rakt i näsan träffade snöbollen, ansiktet på eleven förvandlades från ett stort skratt till något som pojken inte sett förut. Blodet började rinna från elevens näsa. Pojken tittade ner och skämdes och när han tittade upp igen så var eleven på väg mot honom i en rasande fart. 
Innan pojken hann reagera så hade han den betydligt större eleven sittandes över honom vilt slåendes och tryckte snö i hela ansiktet på honom.
- Jag ska fan döda dig ditt lilla jävla mongo, skrek han. Han dödade aldrig pojken som tur var.
Pojken blev jätteledsen och gick från skolan, han irrade runt ganska länge och visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Skamsen gick han till slut till sin pappas jobb där han fick skjuts hem.
Pojken fick kvarsittning för att han gått hem från skolan utan att säga något, pojken förstod inte varför bara han fick sitta kvar. Han skulle minsann berätta vad som egentligen hade hänt. Det gjorde han aldrig, han vågade inte.

Nu hade det börjat uppdagas att pojken inte mådde så bra i skolan, lärare och kurator kopplades in och det pratades om vad man skulle kunna göra. Ett förslag som kom upp var att en klasskamrat skulle få vaka över pojken och rapportera om det hände honom något. Förslaget var inte så bra då övervakaren varken såg något eller fanns till hands då det behövdes. Det gjordes en hel del försök att få bukt med problemet men inget gav något större resultat. Pojken hade lessnat och ville inte berätta mer hemma, han sa att det blivit bättre.
Nu bröt helvetet lös, pojken fick minsann veta att om han skvallrade igen så skulle han få så mycket stryk att han aldrig kunde skvallra igen. Eleverna i pojkens egen klass hade varit ganska lugna en längre stund, det var mest elever från de andra klasserna som hade varit elaka.  Detta ändrades nu, några av eleverna i pojkens egen klass hade börjat inse hur kul det var att trakassera den lilla pojken.

En dag under en lektion gick läraren ut då hon fick ett samtal. Eleven som satt bredvid pojken stack ner handen och lade den rakt i skrevet på pojken och skrek rätt ut:
-Han har ståkuk! 
Reaktionen lät inte vänta på sig, en stor del av klassen gapskrattade och pekade på pojken.
 -Han har ståkuk, han har ståkuk, ropade allt fler. 
Pojken skämdes, han hade inte alls stånd, hur tänkte klasskamraten egentligen? vad hade han för fel? Pojken var helt förvirrad, varför gjorde han så här?
 Skamheten övergick i ilska, 
-FAN e du bög din äckliga jävel, skrek pojken till den bredvid sittande eleven.
Detta ångrade pojken så fort han sagt det, en snabb smäll i huvudet blev svaret och ett löfte om stryk när rasten kom.


Den kommande rasten hängdes pojken upp på en krok i korridoren i sin livrem och väl där mottog han ett par smällar i magen. Två klasskamrater till pojken hade förbarmat sig över honom och lyfte ner honom när slagen hade slutat. 
Den efterföljande tiden var inte rolig, allt oftare hängdes pojken upp på krokar, kläder slängdes i toaletten, ägodelar togs ifrån honom och stryk delades ut när det fanns tillfälle.


Pojken gick nu till skolan varje dag med ångest, illamående och rädsla. Pojken visste att snart skulle något hända, han visste inte vad eller hur, väntan var nästan värre är stryket. 
Han visste inte vad han skulle göra, han ville bara bort från skolan men visste att det var bara att bita ihop ett tag till. Livrädd för att få ordentligt med stryk så höll han bara tyst.

Pojken hade nu nästan klarat av sina sex första år i skolan och snart var det dags för den stora skolan med dom riktigt stora eleverna. Detta var inget som pojken såg fram emot, här fanns ännu fler och ännu större elever som säkert skulle kunna vara ännu elakare.
Den sommaren gick alldeles för fort.....

Del 3, Högstadiet och gymnasiet:

Pojkens värsta farhågor besannades och han var nu minst på hela skolan. Bland nästan 1000 elever så var han absolut kortast. Eleverna runt honom var inte sena att påminna pojken om detta. De äldre eleverna var inte särskilt brydda om den lille pojken som tur var, det var hans jämngamla ”kamrater” som genast tog initiativet. 
När pojken mötte någon i korridoren så var det väldigt roligt för dem att stöta till honom. Att dunka till pojken med höften så han flög åt sidan blev en sport för många, vissa tävlade till och med hur långt man kunde tackla pojken. Sätta krokben var också väldigt roligt för alla utom pojken.

En sak som gjorde att pojken fick det lite lättare var att klassen delades i två grupper och han fick vara i en grupp med bara 4 killar och resten tjejer, detta gjorde att han blev ganska bra kompis med en av killarna. Så länge de hängde ihop på rasterna så gjorde mobbarna inget men de var ju inte tillsammans jämt och då passade dom på.

Rasterna som klasskamraten inte var med blev ett jobbigt kapitel för pojken, han försökte hitta sätt att hålla sig undan men han blev oftast hittad till slut. En ny sak som till pojkens stora förtret hade börjat bli populärt var att doppa honom i toaletten och spola. Någon tryckte ner huvudet och en annan spolade, förnedringen var total. Det var i alla fall vad pojken trodde. Någon vecka senare var det dags igen men en av eleverna sade:
- Vänta lite!
Eleven drog ner byxorna och pinkade i toaletten.
- Nu kan vi doppa honom, sade han sedan.
- Nej så jäkliga kan vi inte vara, sade en annan.
- Håll käften och doppa ungjäveln nu, sade den första eleven igen.
Vad som hände sedan vet inte pojken riktigt men det slutade med att eleverna blev osams och pojken lyckades smita undan med blotta förskräckelsen.

Pojken hade ett väldigt slitsamt år i sjunde klass, han blev inlåst i skåp ett antal gånger, hans mellanmålspengar blev han av med allt som oftast och han fick stryk nästan varje dag. Pojken hade gett upp hoppet om skolan och det märktes på hans prestationer som blev allt sämre i skolbänken.

Det första året på den stora skolan var äntligen till ända och sommarlovet kom som en räddande ängel för pojken. 
Pojken hade ett bra liv utanför den hemska skolan och det kan ha varit räddningen för honom, hade livet runt om varit lika illa så vet man inte hur det hade gått.

Åttonde skolåret började och pojken ville inte mer nu. Han var fortfarande minst på hela skolan och förberedde sig på ännu ett år av elände. Det började nästan lika illa som det hade slutat innan sommarlovet. 
4-5 elever hade samlats runt pojken och han förberedde sig på det som komma skulle, dom började att knuffa honom mellan sig. Någon satte sedan krokben för pojken så han ramlade och slog sig mot en bänk i närheten, då stannade de upp för en stund. En klasskamrat kom förbi och frågade pojken hur det gick men han var både arg och ledsen så han skrek till honom:
- Håll käften jävla glasögonorm och stick åt helvete. 
Då skrattade eleverna som precis hade mobbat pojken och det kändes genast lite bättre.


Det tog nu en ganska konstig vändning, pojken mobbades fortfarande men inte lika mycket längre. Detta på grund av att pojken själv hade hittat ett ”offer” att kalla en massa taskiga saker. Pojken märkte att ju mer han var elak på sitt eget ”offer” ju enklare kom han undan sina egna mobbare. Han såg nu sin chans att kanske bli av med mobbingen en gång för alla. Detta pågick under ett par veckor och det blev tillslut så att pojken konfronterades med sitt ”offer” med sina gamla mobbare i ryggen. En av de tidigare mobbarna höll fast det nya ”offret” och sa åt pojken att slå honom. Pojken såg ”offret” i ögonen, han var rädd och pojken kände genast igen sig. Pojken kunde inte förmå sig att slå, han visste ju precis hur det nya ”offret” kände sig.
- Slå då din lilla äckliga jävel annars får du stryk…
Pojken vände sig om och sprang därifrån. Pojken mobbade aldrig det nya ”offret” igen, det skötte pojkens tidigare mobbare nu.


Pojkens tid i skolan hade nu börjat bli lite lättare dels för att han umgicks mer och mer med sin klasskamrat och att pojken delade mobbingen med sitt nya ”offer”. På så sätt blev det inte lika ofta, han hade dock dåligt samvete för den nya pojken eftersom han själv hade bidragit till att han nu också blev utsatt.
Det som hände sedan är nästan ett litet mirakel. Pojken kom mitt i en mobbingattack mot det nya ”offret” och han hade blivit riktigt arg och slagit till en av sina mobbare och höll på att åka på rejält med stryk. Pojken blev rädd och sprang iväg för att hämta hjälp, han lyckades hitta några gymnasieelever som följde med honom tillbaka.
- Vad fan håller ni på med idioter, ropade en av de äldre eleverna.
Mobbarna stannade upp och såg att de äldre eleverna kom rusande mot dem och slutade genast.
-Nu får ni fan ge er, vi har sett förut hur taskiga ni har varit mot dem, Sade en av eleverna
- Nu räcker det sa en annan, om vi ser att ni är taskiga mot dem igen så får ni med oss att göra.


Nu vände allt till det bättre, pojken fick lite mer lugn och ro, visst fick han någon liten tjuvsmäll fortfarande men resten av tiden i högstadiet gick ganska lugnt till. Pojken träffade en av sina mobbare ett par dagar senare, han gick fram till pojken och ställde sig ansikte mot ansikte. 
- Ser jag dig utanför skolan någon gång så slår jag ihjäl dig. 
Pojken såg honom aldrig utanför skolan.

Pojken pratade aldrig någonsin igen med det nya ”offret” trots att de gick i samma klass men pojken trodde ändå att han var lite tacksam för att det hade slutat.
Nionde klass var en ganska behaglig resa med endast ett fåtal incidenter men med tanke på tidigare år så stod pojken ut och tur var väl det då han behövde jobba upp sina betyg som sjunkit i botten under åren som gått. Han gick ut med det jämnaste betyg hans lärare någonsin skrivit ut, bara treor, inget annat.
Gymnasietiden började ganska risigt och han utsattes återigen för en del mobbing men då hans klass var ganska liten så upptäcktes detta ganska tidigt och åtgärder vidtogs. Resten av tiden var ganska behaglig även om han fick jobba hårt för att komma ikapp kunskapsmässigt. Pojken gick ut gymnasiet med ganska bra betyg till slut, han hade ju alltid haft lätt att lära sig.

Pojken i berättelsen är som en del säkert redan gissat jag själv och jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig idag, det är inte meningen med berättelsen. Meningen är att folk ska veta att det kan hända och faktiskt händer i större utsträckning än vad som kanske kommer fram.
Visst var det jobbigt att skriva om det, att riva upp allt igen men jag tror att det är bra att andra får veta hur det kan gå till. Jag blev en mästare på att dölja vad som pågick i skolan och var bra på att lämna allt bakom mig när jag gick hem för dagen.

Idag mår jag bra och har ett riktigt bra liv med 3 fantastiska barn. Jag är stark och trygg och jobbar med ungdomar själv, jag finns där jag kan påverka och det känns bra. Jag hade ett tryggt liv utanför skolan med en fantastisk familj och underbara vänner som troligtvis blev min räddning. De flesta mobbade barn har det oftast sämre vid sidan av skolan och tyvärr slutar det allt för ofta olyckligt.

Det som jag fortfarande inte kan förstå är VARFÖR? Varför gav dom sig på en kille som var så pass liten? Vad fick dom ut av det? Ångrar sig någon idag? Troligtvis inte.
Jag har inte orkat skriva om allt, jag har tagit ut vissa händelser som jag minns särskilt väl. Det som jag upplevde som jobbigast var som jag skrev tidigare: väntan. Väntan på att något skulle hända och väntan på vad som skulle ske denna gång.

Jag hoppas att detta har öppnat ögonen på en del människor där ute och att vi hjälps åt att komma tillrätta med mobbingen. Nu har jag äntligen vågat berätta i alla fall och det tog mer än 25 år och med detta så hoppas jag kunna lägga allt detta bakom mig en gång för alla.

Det är glömt men aldrig förlåtet.


Om någon som läser detta skulle känna sig träffad och vet med sig att den var med och mobbade så vill jag bara säga en sak: Snälla låt inte era barn göra samma sak som ni en gång gjorde, det är det enda jag önskar av er.
Om någon av de gymnasieelever som hjälpte oss läser detta vill jag säga ett enormt stort tack till, jag vet dessvärre inte namnen på er men minns ansiktet på två av er, ni förändrade mitt liv till stor del. TACK!

Sprid nu gärna detta vidare så att fler kan se hur det kan gå till i skolans värld, var med och påverka. Dela på facebook, dela i bloggar och var helst ni vill och kan.
Tack till alla som läst, kommenterat och brytt sig, det är så härligt att se att det berör och att jag inte lämnat ut mig förgäves!


Ja, det var det hela...... Denna gång känns det inte så jobbigt att lägga ut berättelsen igen. Det känns som om man fått avsluta det hela genom att skriva om det.

Gamla bloggen borta

Nu har min gamla blogg försvunnit och allt som jag skrivit i den är ett minne blott.
Jag har fått förfrågningar om mobbingberättelsen som jag skrev så jag kommer att publicera den här också då innehållet bör finnas för alla att läsa.

måndag 22 april 2013

Livet som pappa del 3

Här är tredje och sista delen i min lilla berättelse om pappalivet, hoppas att någon har gillat att läsa.
Det har inte varit helt lätt och jag har utelämnat vissa delar som har känts för personliga, det har blivit mycket redigerande i texten. Håll till godo:


Vår elaka ovän koliken hade bestämt sig för att besöka även vår stackars Alexander. Det blev samma resa som med Anthony och höll i sig ungefär lika länge. Fler sömnlösa nätter och de flesta vet nog vad för lite sömn gör med en människa. Trött, sliten och sur mest hela tiden och man fick kämpa för att plocka fram ett leende. Vi tog oss igenom kolikmånaderna på ungefär samma sätt som med Anthony men det var inte lika lätt nu när dom var två. Om Alexander vaknade och skrek så väckte han ofta Anthony så det blev lite knepigare. Med mycket samarbete och vilja så kämpade vi oss igenom.

Åren gick och pojkarna blev bästa vänner, ingen osämja eller bråk. Dom blev nästan oskiljaktiga. Livet snurrade på igen och allt gick lättare ju äldre pojkarna blev. Nöjd med tillvaron och hur pojkarnas uppväxt utvecklades så kunde det inte bli bättre just nu. Barnen var verkligen snälla och verkade nöjda med livet, familjen kom närmare varandra igen efter slitsamma spädbarnsår. Anthony hade just fyllt 5 år och nu kom den största bomben av dem alla, Atombomben…..

Katina var gravid igen. Nu när allt var så himla bra och jag och Katina hade hittat tillbaka till varandra. Vi hade bestämt oss för att det var bra med två barn, vi hade t.o.m sålt alla babygrejer, barnstolar och allt som hör spädbarnsåldern till.
Vi pratade länge om hur vi skulle göra, orkade vi med en till? Hade vi råd med en till?
Vi skulle aldrig kunna göra en abort så det var bara att bita ihop och acceptera att en till var på väg.
Detta beslut blev dock ett väldigt hårt slag för vårt förhållande.

Det var nu dags att berätta för pojkarna att dom skulle få ett syskon. Ni ska få en ny lillebror eller  lillasyster berättade vi.
- Men jag vill ju ha min gamla kvar svarade Anthony då….
- Hehe… ja men du ska få en till
-Jahaa, hoppas det blir en flicka då så mamma får en tjej också.

Alicia kom till världen den 30 augusti 2009 och var lite segare att få ut än båda pojkarna. Envis redan från start alltså. En mycket bestämd kvinna hade sett dagens ljus och vi började om igen.
Alicia ville inte vara sämre än sina bröder så hon fick också kolik, tre av tre med denna roliga åkomma. Vad är oddsen för det?
Återigen kom det många nätter med lite sömn och denna gång var det jobbigare än någonsin och det tog hårt på oss allihop. Trötta, slitna och griniga och det var lätt att bli sura på varandra för rena småsaker. Vi hade en lång period där jag kände att det här rasar snart, vi orkar snart inte mer. Det är ju naturligtvis väldigt oturligt att alla har haft någon typ av kolik.

Idag är Alicia inne på sitt fjärde år och alla bitar är på plats igen, barnen sover på nätterna, dom är snälla och hjälpsamma och jag hade nog inte kunnat önska bättre barn.

Det låter kanske väldigt negativt allt som jag skrivit men det är ingen dans på rosor att bli förälder och jag tror nog aldrig att någon kommer att bli helt ”redo” att skaffa barn. Allt blir ju helt nytt och livet svänger tvärt från första stund man blir förälder.
Man får vara beredd att man inte får lika mycket egen tid längre, fokus hamnar helt naturligt på ens barn istället för på sig själv. 

Från att inte ens vilja ha barn till att sitta här med tre stycken är ett väldigt stort steg i mitt liv men jag hade inte velat ha en sekund ogjord. Mina barn är det absolut bästa jag har i mitt liv och det finns nog inget jag inte skulle offra för dom.
Kärleken som man känner för sin sambo, sina föräldrar, husdjur, syskon och andra runt omkring är inget jämfört med känslorna för sitt barn. Inte för att känslorna har minskat för dessa men att banden till sina barn är så mycket starkare.

Det jag försöker säga är att hur jobbigt det än är emellanåt och hur lite tid för sig själv man än får så är det värt varje sekund att bli förälder.
Försök dock att ta tillvara på dom få stunder som du får lite egen tid, det kommer att ge dig mer ork.
Jag hoppas att ingen har blivit avskräckt från att vilja bli förälder med detta som jag skrivit, jag ville bara dela med mig av känslor och tankar kring min upplevelse som pappa, andra kommer kanske inte alls att känna och tycka som jag har gjort. Allt detta är bara skrivet utifrån mitt eget perspektiv.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om alla underbara upplevelser som jag har haft med mina barn men detta får i så fall bli en annan gång. 

Detta var slutet på min lilla berättelse och jag avslutar med några bilder. Samtliga bilder är klickbara för att se en större bild.
Ha en riktigt fin kväll!

 Anthony ca 11 månader
 Anthony ca 1 år
 Anthony ca 1 år
 Alexander 1 år
Alexander ca 1,5 år
 Alexander ca 1,5 år
 Alicia 11 mån
 Alicia ca 1 år

Hela gänget samlat =)

söndag 21 april 2013

Del 2 i serien "att bli pappa"

Här kommer nu del två i "att bli pappa"-serien, den skulle ha kommit igår men tiden räckte inte riktigt till.


Barnmorskorna var hur proffsiga som helst och nu skulle mitt barn snart komma ut. Nu ser vi huvudet, vill du komma och titta?
-Öööh, va? Nej?  ß var min första tanke, men jag kikade.
- Spännande, fick jag ur mig. Tanken: Urk!
Nu kommer den ut……
Plopp!  Nej det lät inte så men det kändes så…
Barnet var ute, jag såg fem fingrar på varje hand och fem tår på varje fot och en snopp!
En pojke, jag hade blivit pappa till en alldeles underbar liten pojke.
Tårarna rann ner efter kinderna, glädjetårar, lyckotårar för att allt hade gått bra. Katina mådde bra, barnet mådde (nästan) bra. Jag kunde inte för allt i världen hålla tillbaka tårarna, känslorna rann över. Den coola, tuffa killen som inte skulle gråta hade nu förmodligen åkt på semester till Kreta för här fanns nu bara den mesiga gråtande killen kvar. Jag var Pappa!

Jag ska direkt nu erkänna att jag tycker att spädbarn inte är direkt vackra men denna skapelse var otroligt vacker. Jag brukar inte tycka att barn är vackra förrän dom blir någon månad gammal men detta var något helt annat. Jag fick klippa navelsträngen och det var bara konstigt, som att klippa i en köttfylld innerslang till en cykel.
Pojken började dock inte att andas direkt och han var lite blå i ansiktet, glädjen och lyckan förvandlades till rädsla.
Sköterskorna tog pojken och jag såg inte riktigt vad dom gjorde men dom fick i alla fall honom att andas ganska omgående. Lättnad som dock inte blev långvarig. Pojken var ganska gul i kroppen och dom tog blodprover på honom och han hade ganska höga värden av gulsot. Jaha, klart att något jag har gjort ska krångla i starten, inget ska få gå smärtfritt.
Det är ingen fara sa sköterskorna, det brukar gå ner ganska fort. Det gjorde det inte.
Timmarna efter förlossningen var ett enda stort känslosvall. Man kastades mellan hopp och förtvivlan, livet för en sådan liten gosse hänger på en ganska skör tråd.  Barnmorskorna lugnade oss dock och sa att det skulle gå bra.

Det hade blivit dags att meddela familj och vänner att allt hade gått bra och att jag hade blivit pappa.
Den första jag ringde var min mamma och jag kunde knappt berätta vad som hade hänt, så fort jag skulle säga att jag blivit pappa så började jag gråta igen. Hallå, kan nån ringa den där coola Micke och plocka undan den här mesen, han gråter ju bara. Känslorna var så otroligt starka, det gick inte att hålla dom tillbaka men det var faktiskt skönt att få ut dom.
När jag äntligen fått fram till min mor att hon blivit farmor så tänkte jag att det får bli sms till vännerna så får jag ringa sen när jag slutat böla.

Vi fick stanna ett par dagar extra p.g.a de höga gulsotvärderna men dom sjönk i alla fall hela tiden.
Fyra dagar senare var vi på väg hem och vi var nu tre i familjen.
Allt känns så overkligt och annorlunda, vad är det för något som ligger där i spjälsängen och sover? Är han bara lånad eller är det verkligen min? Det är så svårt att ta in att man verkligen blivit pappa. Den där lilla filuren som till en början bara äter och sover. Det skulle snart bli väldigt annorlunda…….
Kolik! En del känner nog igen sig i det. Vi upptäckte runt tre månaders ålder att han inte mådde så bra i magen och han vaknade och skrek ganska ofta på nätterna. Det konstaterades att han hade troligtvis kolik och vi fick droppar som skulle underlätta. Jag hade lika gärna kunnat stoppa flaskan i öronen, det hade hjälpt mer. Dropparna gjorde tyvärr inte mycket till verkan och det blev inte mycket sömn på nätterna. Koliken kallas för tremånaderskolik då den oftast håller på i just tre månader men vi fick lite drygt dubbel dos av den då den varade mycket mer än så. 

Många nätter med dålig sömn gör inte underverk för en människa och vi hade en ganska jobbig period under koliktiden. Jag kan förstå par som får det jobbigt och går isär under småbarnsperioden men det går att lösa. Vi gjorde så att vi tillät varandra vila på dagarna och tog ibland varsina nätter med pojken så att den andra fick sova ut. Vi visste ju att det någon gång skulle bli bättre så det var bara att hålla ut.
Pojken hade efter flera veckor fortfarande inget namn, det lutade åt Alexander. En dag såg vi en film där den engelska skådespelaren Anthony Hopkins medverkade och då föll det på plats. Pojken skulle heta Anthony, ovanligt och i mina öron ett vackert namn.

Tiden gick och efter ca 10 månader så hade koliken äntligen försvunnit och Anthony började må riktigt bra, inga så många sömnlösa nätter längre.
Jag hade börja fatta tycke på allvar för Anthony och hade nog äntligen börjat förstå att han var ju här för att stanna. Han var inte till låns som det ibland kändes som. Jag kom på mig själv att jag kunde stå och titta på honom när han låg och sov i sin säng och jag blev alldeles rörd.
Tiden gick och Anthony fyllde ett år och tillvaron kändes kanon, allt kändes ganska stabilt och rullade på i en ganska angenäm takt nu.

Det var då som nästa bomb kom…… Katina var gravid igen! Japp, dags för nästa barn. Just nu när allt var så bra. Nåja nu visste man ju lite hur det funkade i alla fall så det skulle nog gå bättre denna gång.
Dags igen för en Mora-resa och Katina var lika lugn som vanligt, nästan för lugn denna gång. Vi hann knappt fram till Mora innan det var klart. Allt gick jättebra och det blev ännu en pojke. Förlossningen gick så snabbt att man knappt hann förstå att det hade hänt och det blev inte lika känslosamt som första gången.
 Jag blev dessvärre sjuk under kvällen och blev hemskickad, jag fick inte stanna p.g.a smittorisken. Dagen efter så fick jag hämta Katina och Pojken som vi snabbt bestämde att han skulle heta Alexander som vi funderat på tidigare.

Det gick ganska bra denna gång. Alexander tycktes trivas med tillvaron och Anthony accepterade honom från första dagen. Denna gång var det betydligt enklare att bli pappa, nu hade man ju gjort det en gång. Det visade sig dock att det inte skulle bli allt för enkelt……..

Del 3 kan komma redan ikväll, hinner jag inte så dyker den upp i morgon.
Ha nu en riktigt bra dag, det tänker jag ha.......

fredag 19 april 2013

Att bli förälder ur en pappas synvinkel!

Godmorgon kära bloggläsare, jag sitter och skriver på min berättelse om att bli pappa, tankar, känslor och upplevelser kring föräldraskapet ur en faders ögon.
Jag tänkte idag bjuda på första delen av två eller tre (få se hur långt skrivlusten räcker).
Ni får gärna komma med egna erfarenheter och tankar i kommentarerna, eller helt enkelt kommentera det jag skrivit.
Jag hoppas att kunna släppa del 2 i morgon och om det blir en tredje del på söndag. Hela berättelsen är inte klar ännu men förhoppningsvis blir den det ikväll.
Håll till godo med första delen i en omtumlande resa:



Så sent som vid 25-års ålder så skulle jag aldrig skaffa barn, vad skulle jag med barn till? Då skulle ju livet vara förstört. Då skulle man ju inte kunna göra något i resten av sitt liv, bara passa ungar hela dagarna. Byta blöjor, mata och underhålla någon liten krabat som var helt hjälplös.
Ja, så har jag tyckt en gång i tiden, ung och naiv, helt utan koll.

Jag kommer så väl ihåg när jag fick veta för första gången jag skulle bli pappa. Det var just innan jag skulle åka till Norge på jobb med min bror Jörgen. Katina berättade hon hade gått över tiden och att det skulle kunna vara så att hon var med barn. Vi sa bara att vi väntar väl och ser vad som händer, hon hade ju gått över tiden förut utan att något hände.

Jag åkte iväg på jobb och några dagar senare så ringde det, Katina berättade att hon gjort ett graviditetstest som var positivt. Just i det ögonblicket hon berättade så tror jag att jag aldrig någonsin, varken före eller efter, haft så mycket tankar och känslor fara genom kroppen.
Fan, skulle livet bli trist, jobbigt och över nu? Skulle jag få byta blöjor, mata och vara uppe hela nätterna med skrikande barn nu?
Det spred sig lite panik i kroppen men samtidigt så var jag lite nyfiken och spänd samtidigt.
Jag skulle bli pappa, först av alla i min lilla ”kompiskrets”. Fasiken, nu skulle jag ju inte ha tid att vara med kompisarna längre heller. Skit också!

Jag började fråga andra som hade barn hur dom kände och fick oftast samma svar att det är det bästa som hänt dom i livet, hur tråkigt hade dom i sina liv innan tänkte jag då. Nåväl jag får väl vänta och se vad som händer. Dagarna gick och det börjar gå upp för mig att jag verkligen ska bli pappa och allt eftersom dagarna går så växer det fram spänning och nyfikenhet.

Det hade nu blivit dags för ultraljud och jag kommer ihåg att jag för första gången tänker att ”det där är ju mitt barn” när jag ser bilden av ett litet foster i magen.
Vi fick inte veta vilken kön det var och det gjorde att det blev lite mystik över det hela.
Veckorna gick och jag pratade med fler som hade blivit pappor. En kille frågade mig om jag skulle våga vara med på förlossningen. Va? Svarade jag, finns det någon som INTE är med frågade jag. Han svarade då att han själv hade haft svårt för det och varit nära att svimma.
Vilken jädra mes tänkte jag, klart jag ska vara med.
En annan började berätta hur känslosamt det hade varit, hur han hade gråtit när hans dotter föddes. Hur mycket mesar finns det tänkte jag, varför ska man gråta när ett barn föds? Mesproppar hela bunten. Nej det där med att gråta är inget för mig, jag är alldeles för cool och tuff för det.

Jag blev mer och mer engagerad i det lilla knytet i magen allt eftersom nyfikenheten tog över, jag följde alltid med på alla BVC-möten och hade börjat fundera på namn till och med. Flicknamn var ganska enkelt att komma på men pojknamnen var betydligt klurigare, det skulle inte vara ett namn som tusentals andra redan heter. Ett förslag som återkom var namnet Alexander, det tyckte jag om men var tyvärr ganska vanligt. Nåja det skulle nog lösa sig.

En januarikväll bestämde vi för att bara ta det lugnt och titta på film, valet blev Kill Bill. Mitt i filmen så började det bli lite busigt i magen och sammandragningarna satte igång. Vi ringde till BB och frågade om vi skulle komma in men det var ganska långt mellan värkarna så det var ingen fara ännu. Vi kollade vidare på filmen. En stund senare kom Katina ut från toaletten och sade helt lugnt att vattnet hade gått.
Den annars så lugna blivande pappan var som bortblåst, han fanns ingenstans, istället så stod där nu en ung man i halv panik. Förvirrad, halv panikslagen och turboladdad flög jag runt i huset som en galning utan att få något alls gjort. Det enda jag skulle göra var att hämta väskan, starta bilen och skrapa rutorna.
Skynda dig lite nu då, vi måste åka halvskrek jag till Katina.
-Vänta lite, jag ska bara duscha först svarade hon.
- Va fan e du inte klok, vi måste ju åka.
- Ja vi hinner, de e lugnt säger hon.
Hur fasiken kunde hon vara så lugn?
Jag kan ärligt säga att jag inte har en aning om hon duschade eller inte, minnet från denna tid är lite som i en dimma.

Vi kom hur som helst iväg, en sen januarikväll var inte det mest idealiska att åka iväg i men det hindrade inte världens bästa förare (tyckte jag då i alla fall) att köra för allt vad den lilla röda Forden orkade med. Jag har ingen aning om hur lång tid resan tog men jag kan säga att det är min rekordtid mellan Malung-Mora fortfarande med all säkerhet. Vi kom fram i säkert förvar trots vansinnesfärden.

Det som hände efter att vi kommit fram är lite dimmigt och jag har inget tidsbegrepp på händelserna men jag ska återge det så gott jag kan. Vi kom in på ett rum där en barnmorska kopplade upp Katina på någon maskin som registrerar barnets hjärtljud och lite andra saker. Allt såg bra ut och jag lugnade ner mig lite. Sen började den längsta väntan i hela mitt liv, klockan på väggen rörde sig knappt. Katina hade värkar som såg ut att göra lika ont som att få knivar i ryggen och ändå var den lille inte redo att komma ut ännu. Några timmar passerade och värkarna kom nu allt tätare, detta var nu det värsta med hela förlossningen. Att se den man älskar ligga och plågas så fruktansvärt utan att kunna göra något, lustgasen hjälpte inget vidare på henne heller.

Värkarna kom nu så tätt att det var dags vilken sekund som helst. Nu var det bara att vänta på att läkarteamet skulle komma in och plocka ut mitt barn. Vilken sekund som helst skulle det komma in 5-6 läkare och barnmorskor men dom dök aldrig upp. Som mest var dom 2 barnmorskor. Hallååååå! Var är läkarteamet? Hade dom inte sett på tv där en massa doktorer och sköterskor samlas och förlöser barnet, var e alla? Nehepp, Dom kanske aldrig har sett på Cityakuten. Vi får väl ta det vi får, nu var det nära..........



Ja här slutar första delen, hoppas att du vill vara med och läsa resten.......
Nu ska jag ha en underbar pappadag med min senaste kreation Alicia. Vi har en pappa-dotter dag idag.
Ha en trevlig fredag och på återhörande!

söndag 14 april 2013

Hörselskador, sabotage och sammanbrott!

Sitter här och pustar ut på min enda lediga dag denna vecka. Trött i kropp och huvud efter en riktigt intensiv jobbhelg. I fredags kväll hade vi närmare 80 ungdomar på Dölgården och när det är så många där så är det fullt vill jag lova.
Vi har just nu mycket tjejer på gården och killarna vill gärna synas och höras lite extra då. Det brottas och knuffas på varandra till höger och vänster och alla vill höras mest. Detta gör att ljudnivån är enorm. När jag gick in i köket för att plocka ur diskmaskinen så hörde man verkligen vilken ljudnivå det var, trots att dörren var stängd så lät det som om jag hade 20 personer inne i köket med mig. Man hör inte detta på samma sätt när man är mitt i det av någon anledning.
Det vore skoj att veta vad ljudnivån ligger på under en fredagskväll. Skulle tro att ibland så balanserar man på gränsen till ett sammanbrott.
Jag trivs verkligen på mitt jobb men man får verkligen slita ibland. Det finns dom som tror att vi har världens enklaste jobb och att vi knappt behöver göra något om dagarna. Jag kan nog utmana nästan vem som helst att prova. Jag tror inte att så många hade tyckt att det är en dans på rosor.

Det som jag tycker är tråkigast är bristen på respekt för våra grejer, Ingen är rädd om saker nu för tiden. Det verkar som om ungdomar är vana att om något går sönder så får dom nya saker.
Ett exempel är alla "tappade" mobiltelefoner. När dom tröttnat på sin mobil så slängs den i marken så att den spricker och så får de flesta en ny. Ni skulle bli förvånade om ni visste hur ofta det händer även de ungdomar som man absolut inte skulle tro detta om gör så här.
Frågade en tjej en gång varför hon gjorde så, fick då till svar: Äh telefonen suger....  Jag sade då att nu har du ju ingen telefon.  Jag får en ny av mamma fick jag till svar... Ja, vad säger man?

I helgen gick det sönder en del saker hos oss och det är så trist att dom inte inser att dom bara förstör för sig själva. Om en sak går sönder så måste man lägga pengar på att ersätta den istället för att köpa in något nytt roligt till dom, jag tror inte dom inser att vi har en begränsad summa pengar varje år att handla för.
Pingisracken som vi köpte i höstas som skulle vara i princip oförstörbara är trasiga allihop, sönderslagna i kanterna varenda ett.
Detta beror inte på tappade rack utan det är rent våld som kan orsaka detta. Trist som tusan. En datorskärm gick sönder förra helgen p.g.a rent våld. Onödigt och tråkigt.

Vi har som policy på Döl att alltid försöka ha hela saker och hålla det fräscht. Om allt är helt och snyggt så blir det oftast mindre sabotage men i den takt saker går sönder nu så hinner man knappt ersätta det som går sönder innan det blir något annat som förstörs.
Det roligaste av allt är att ingen har varken sett eller gjort något, saker verka gå sönder av sig själv.



Igår blev det en planerad vilodag från träningen och jag ska försöka hitta kraft någonstans att ta mig iväg idag. Känns otroligt segt i kroppen just nu men det ska nog gå bra. Det är dessa dagar som man verkligen känner att man vunnit en stor seger över sig själv när man kommit iväg på träning fast hela kroppen skriker nej. Jag är inne i slutet av vecka tre på mitt 5/3/1 program och 5 veckor återstår på det. Ska bli spännande att se om det ger det resultat som jag hoppas på.

Jag tog lite nya mått igår och på vågen har jag inte gått ner något alls sedan senaste mätningen, ligger just nu på 74,5kg men i midjan har det hänt saker, senaste mätningen var 92cm. Nu var det 87cm, hela 5 cm har det minskat och det känns verkligen på byxorna. När jag började mätningarna i januari-12 så var vikten 78kg och midjan 101 cm så det har hänt en hel del minsann.

Att vikten inte minskat så mycket måste ju betyda att man fått lite muskler också.



Idag ska jag ta tag i en sak som jag gått och grubblat länge på, en sak som är lätt att reda ut genom att bara prata med en människa. Istället får att gå och vara nervös och inte vilja/våga ta tag i det så är det bara att ta tjuren vid hornen och få det utrett. Förutom det och träningen så ska jag nog inte göra ett skit idag, jag har förtjänat att slappa idag.
Nästa projekt blir att få igång bowlinggänget igen, saknar våra roliga bowlingkvällar, men det får bli till veckan.
Hoppas att ni alla får en bra dag, det tänker i alla fall jag ha!

Jag och pojkarna på Kolmården

Hej till er alla!

onsdag 10 april 2013

Woohoo, en liten vinst till familjen!

Har precis blivit uppringd av Biltema i Karlstad som sökte Anthony. Han är på skolan svarade jag och kvinnan i andra änden av telefonen förklarade att han kommit trea i tipspromenaden som han och jag gjorde när vi hade vår trevliga helg i Karlstad för ett par veckor sedan.
Han har vunnit ett presentkort, vet inte på hur mycket men det blir en överraskning.
Det roliga är att han senast idag pratade om att han ville köpa sig ett fiskespö på just Biltema. Presentkortet kunde inte komma lägligare.
Anthony pratar jämt om vilken otur han har hela tiden så detta kan kanske vända lite på steken ett tag.

Under påsk så brukar ju barnen få en massa godis från alla håll och kanter så vi bestämde att inte köpa så mycket godis till deras påskägg. Vi la i lite andra småsaker istället och bland annat så lade vi i fröpåsar. Tomat, solros och ärtor var några av dom. Dom blev jätteglada för detta och ville plantera genast. Sagt och gjort, det planterades en massa och dom har vattnat och vakat.
Nu har det mesta börjat gro och barnen är jätteglada för detta.
Anledningen till att jag nämner detta är att jag ibland blir förvånad att en sån liten grej kan få barnen på så gott humör. Jag underskattar hela tiden dom små sakerna i livet och det är så skönt att ibland se att dom kan skapa äkta glädje i tillvaron. Det är så lätt att ta saker för givet.

Alicia håller på att få riktigt långt hår och vi behöver klippa henne lite så om någon kan rekommendera någon som är duktig att klippa barn så tar vi gärna emot tips....

Jag har börjat skriva på en liten berättelse om en pappas synvinkel på livet med barn där jag berättar om mina tankar och känslor från innan jag blev pappa tills nutid. Tror inte att så många fler än papporna själv vet hur en fader tänker och känner runt det som händer. En man berättar ju oftast inte så mycket om sina känslor och tankar. Vi får se om jag får ihop det så småningom eller om det blir pannkaka av alltihop.

Nu finns möjligheten att kommentera direkt i bloggen (tack Åsa för tipset), längst ner på sidan finns ett fält att skriva i. Använd det gärna.

Ha nu en fortsatt trevlig dag!

//MrMicke

lördag 6 april 2013

What´s your why?

What´s your why? Vilken är din motivation?
Såg en motivationsfilm om basketspelaren Kevin Durant och hur han motiverade sig till att försöka bli den bästa. Det var inte han som berättade men det handlade om honom och hans motivation till att nå dit han kommit idag.

Det handlade om att hitta sitt "Why" sin motivation, sitt "varför man gör något".
Ju starkare "why" man har desto större är chansen att lyckas. Hans motivation var hans tränare som blev mördad, hans tränare sa alltid att han skulle bli den störste och trodde på honom. Kevin tog samma nummer på tröjan som åldern då hans tränare dog. Innan varje match lade han handen på siffran och gick ut och gav allt. 
Jag har funderat lite runt mitt eget "why" och har nog inte haft så stark motivation innan året 2013, jag har sedan 2010 sagt att 2013 ska bli mitt år och detta har på något sätt rotat sig fast i huvudet. På något sätt så har jag liksom gått och väntat på 2013 och jag kan inte förklara varför. 
Tidigare har min motivation varit enbart att jag gjort saker för min egen skull, att jag t.ex tränat för att jag vill bli lite starkare och då har det inte riktigt räckt till för att ta i det där lilla extra för att lyckas.
Nu har fokus ändrats lite och jag vill bli starkare för att orka med barnen hemma men givetvis även för att bli starkare. Det låter som om barnen skulle vara skitjobbiga men så är det inte. Det finns många som kommer hem från jobbet och slår på Tv´n eller liknande till barnen för att man är trött efter jobbet och inte orkar med barnen som har betydligt mer energi. Jag vill absolut inte bli den pappan. Jag vill ha ork kvar efter arbetsdagen att göra saker med dom.

När jag känner att det går lite extra tungt på gymmet så brukar jag tänka tillbaka på skoltiden och tänker att det vill jag aldrig uppleva igen, då får jag oftast lite extra energi.
Skulle inte det heller hjälpa så är det bara att lyssna på kroppen, då vill den helt enkelt inte den dagen.

Man vill ju inte bränna ut sig, det ska vara roligt att träna nästa år också.
Det jag kan tycka är synd är att jag väntade till 2013 innan jag började tänka om. Allt går så mycket lättare i vardagen nu när jag har mitt "why", min anledning att göra det jag gör. Mina egna "WHY" är högst personliga och jag väljer att inte ta det här, men barnen är en av dom.
Jag tror att vad man än tänker sig göra så skulle det gå lättare med sitt "why". Att man har en uppriktig motivation till att göra vad man nu än ska göra. Det kan vara att sluta röka, träna, gå ner i vikt, fixa sin ekonomi eller bara spara till något. Hittar man sin egen starka motivation så tror jag bestämt att man kan lyckas med det mesta man vill ta sig för. 
Om man sedan sätter upp delmål så blir det också lite lättare när man ser att man tar steg för steg mot sitt slutmål. När man sedan når sitt mål är det lätt att bli nöjd och falla tillbaka men då får man försöka fortsätta jobba på för att inte hamna där man började igen.
Jag har jobbat på precis detta sätt när det gäller min ekonomi, för ett antal år sedan hade jag det himla jobbigt med mycket skulder och lån. Ibland räckte inte ens pengarna till mat. Jag satte upp ett mål att jag skulle vara av med alla lån (utom huslånet) inom en viss tidsram. Nu har jag nått väldigt långt och ekonomin fungerar bra igen tack vare bra motivation. Jag ville inte att barnen skulle få lida för att jag hade dålig ekonomi fick bli mitt "why" då. 

Vad är din motivation? Vad är ditt "WHY"? Ta en stund och tänk på det, är det något du vill göra? Vad kan du göra för att hitta rätt motivation för det?

Det låter nästan som om jag varit på en föreläsning men efter att jag såg denna lilla 3-minuters videosnutt på youtube så har jag verkligen funderat på detta. Jag har sett den 3 gånger för att verkligen lyssna och ta åt mig av det han sa....

Stort grattis till Luleå som slog ut FBK i semifinalen idag........



Vårkänslor och charmiga brudar.

Trots att det inte varit så varmt som det brukar vara för årstiden så har faktiskt snön smält undan en hel del. Den typiska vårdoften som luktar som en blöt gympasko full i gödsel infinner sig lite då och då.
Skatorna slåss utanför mitt fönster och väcker mig på morgnarna och man vill bara rusa ut och strypa dom.
Gården är som ett gyttjebad och en stor del av detta kommer med in i huset och får hela nedervåningen att se ut som en sandlåda.
Detta gör dock inget alls just nu, det betyder att våren är på väg och att sommaren snart är här. Varma, sköna efterlängtade sommar. Denna sommar hoppas vi på mycket sol och fina dagar, inget regnfiasko som 2012.
Det är så underbart att bara kunna öppna dörren och gå ut utan att behöva dra på tre lager med kläder, dubbla strumpor, overaller, handskar, halsdukar och mössor. Det tar bara 3 sekunder att komma ut istället för att klä barnen och sig själv på 30 minuter för att upptäcka att den första man klädde på nu är kissnödig.
Vintern har sin charm den också men det hade räckt med 2 månader för min del. Man hade nog inte uppskattat sommaren lika mycket om man inte hade vinter.

Alicia har blivit en riktig ordmaskin, hon använder ord och uttryck som inte är särskilt normalt för en 3-åring. Vart det kommer ifrån har vi ingen aning om men roligt är det, sist vi var på utvecklingssamtal för henne så fick hon mycket beröm för sitt tal.

Ett litet exempel: Alicia är lite förtjust i en kille på dagis och en dag fick hon sitta bredvid honom på lunchen.
Hon lade armen om honom och tittade honom i ögonen och sa:
- Tjena snygging, sitter du här.....
Ja, vad ska det bli av detta?
Igår så fick hon vara med mig på jobbet en stund och gissa om hon charmade ungdomarna, två av tjejerna där ritade teckningar åt henne och pratade med henne under hela tiden hon var där. EN annan tjej kom fram till henne och sa:
- Ååååh va sööt hon e, kan inte jag få byta henne mot mon fula lillebror. Hon e den lillasyster jag ville ha.
Hehe... lite roligt sagt men ganska elakt mot sin bror.

Pojkarna fortsätter med sin innebandy men utvecklingen går inte direkt framåt tycker jag, den står still.

Dom har dessvärre ingen medfödd bollkänsla och får slita hårt för att kunna vara med och det syns. De flesta barnen är mycket bättre än mina stackars pojkar. Detta får till påföljd att dom aldrig får några passningar och blir inte så deltagande i spelet. Alexander blir då ganska passiv och lullar runt i en egen liten värld, han kan gå och leka med klubban och vara halvt borta och när bollen då kommer till honom så är han inte beredd alls.
Anthony blir ledsen och tappar lusten att spela.
Båda pojkarna vill så gärna spela och jag vill också att dom ska hålla på med någon idrott men det är så trist att se hur dom blir ledsna varje gång. Det blir ett tråkigt dilemma.

Värmepumpen monterades in igår och nu fungerar allt som det ska igen.

Jag vill tacka Johan Haltorp för ett riktigt proffsigt jobb och kan varmt rekommendera honom om du har problem med något liknande. Det syntes direkt att han var proffs på det han gjorde.
Här hittar du kontaktinformation till Johan: klicka här!

Nu ska jag prata lite om min träning igen och gör texten i en annan färg så kan ointresserade hoppa över det om ni vill.

Jag har ju haft en ganska bra utveckling i min träning sedan jag började köra lite hårdare i oktober 2012.
i Januari -12 lyfte jag 86,5Kg i bänk och under sommaren blev det ett nästan 3 månaders uppehåll p.g.a renoveringen av övervåningen.
När jag sedan körde på riktigt till hösten igen så ökade jag intensiteten i träningen och körde konstant 3 dagar i veckan. Tidigare hade jag bara kört 2 dagar/vecka. Här fick jag en riktig kick i träningen och det var roligt under en ganska lång tid. I november -12 så lyfte jag vad jag trodde var 100 kg. Ni som följt historien vet ju att stången inte vägde så mycket som vi trott och jag lyfte "bara" 96,5Kg. Efter att ha haft 100 som drömmål i flera år så blev jag först väldigt nedstämd då jag fick veta att den vägde mindre.
Ett par dagar senare så bestämde jag att lägga det bakom mig och fortsätta träna på.
I december så tänkte jag att jag skulle göra ett försök på 100Kg för att se hur långt borta det var. Jag tror att både jag, Stefan och Hoa blev lika förvånade då jag faktiskt lyckades lyfta det.
Målet var uppnått.
Efter detta så kände jag mig ganska nöjd men tränade på mot nya mål. Just nu känns det som om jag stannat till lite i utvecklingskurvan i träningen och har börjat köra lite annorlunda träning. Visserligen tog jag nytt rekord för ett par veckor sedan med 102,5Kg men det har gått segt ett tag.
Den nya träningen går ut på att jag bara kör 4 stora basövningar och en assistansövning till varje.
Den bygger på 4-veckors intervaller där jag första veckan kör 70% av mitt max, andra veckan 80% av max, tredje veckan 90% av max och sista veckan en lugnare vecka med ca 50% av max.
När man går in på den andra 4-veckorsintervallen så ökar jag vikterna med ca 2,5 kg på samtliga övningar.
Detta ska jag testa att köra i ca 12 veckor och se om det ger resultat.
De 4 basövningar jag kör är: Bänkpress, marklyft, knäböj och axelpress. Dessa 4 övningar tränar i stort sett hela kroppen och ska hjälpa till att bygga upp grundstyrkan. Om man inte håller på och fjuttar med 100 småövningar för små muskelgrupper så ska man orka mycket mer i basövningarna och snabbt få mer grundstyrka. Sedan kan man lägga till fler övningar om man vill efter att man kört detta ett tag.
Jag ska i alla fall testa detta under 12 veckor och se vad som händer. Har kört en vecka och det känns riktigt bra. Har varit mer trött i kroppen efter denna vecka än någonsin tidigare så nog har man jobbat på.
För många som har tränat ett tag så låter kanske inte 102,5Kg i bänkpress särskilt imponerande, men betänk då att när jag började träna vägde 60Kg och var som en tunntarm i kroppen och lyfte då 50Kg. Idag väger jag 73 och jag är inte mer än 166cm över havet och tar 102,5 och det stannar förhoppningsvis inte där. Nästa mål 110.
Jag är stolt över den resa jag gjort och den är inte slut ännu..... Uppdaterar efter hand för den som är intresserad.

Tack för att ni läst, det blev mycket träning idag men mitt liv består mycket av det just nu för att jag mår så gott av det. Har en liten förhoppning att det kan inspirera fler att börja......




torsdag 4 april 2013

Surt sa räven!

Ja, här sitter jag och surar efter den snöpliga förlusten för mitt FBK mot Luleå idag, fast egentligen är det inte så mycket att orda om. Luleå ÄR bättre i större delen av matchen och leder rättvist med 3-1 i matcher.
Jag vet inte riktigt vad som hänt då vi hade skapligt lätt för Luleå i seriespelet. Många i laget underpresterar och får snart ta sommarlov som det ser ut, att vända på detta och ta 3 raka matcher blir nog övermäktigt.
Nåja, dom kan inte vara i final varje år.

Eftersom det verkar finnas dåligt med kommentarsfält och gästbok på nya hemsidan så har jag fixat en extern sådan som jag hoppas att någon vill använda. Har inga större förhoppningar dock då det har varit väldigt svalt med  inlägg tidigare. Ni hittar i alla fall länken här till höger.

Idag har jag gjort något som jag aldrig testat förut, vi hade bokat blå hallen genom jobbet och hade hyrt så kallade "sumo-dräkter". Stora klumpiga sådana som kändes helt sjukt att hoppa in i. Det var nästan löjligt roligt att brottas i dom och ungdomarna har haft superroligt. Vi körde även lite turneringar i basketkast, handbollskast och innebandystraffar. Jag fick äran att vara målvakt på innebandyn, vi kan väl bara säga att det gick sådär och lämna det så.....
När vi packat ihop och lastat in på Döl så kom resten av min familj dit och Anthony och Alexander fick testa Sumodräkterna och gissa om det såg skoj ut, bilder kommer längre ner men dom blev riktigt dåliga tyvärr.

I morgon får vi förhoppningsvis värme i huset igen, Johan monterade bort hela kompressorpaketet och tog med sig det och ska komma med ett nytt. Han fixade dock så vi fick det betydligt varmare än tidigare då dom som var hit först hade ställt in pumpen helt fel. Det gick inte ut någon värme alls till elementen men nu är det skapligt varmt i alla fall.

Har kommit in i en liten seg period med träningen just nu men det beror nog på att jag körde på lite för hårt i påskhelgen, har ett helt nytt program som jag kör just nu som jag ska berätta lite om i helgens uppdatering.

Nu ska jag försöka få lite sömn, Godnatt därute vart ni än är.......

Dräkterna var något stora för pojkarna

Alexander på fall

Alicia fick vara domare!

måndag 1 april 2013

Ny blogg!

Då jag lessnat lite på förra hemsidan så har jag skapat en ny blogg som är helt integrerad med mitt googlekonto. Detta innebär att den blir betydligt lättare att uppdatera och publicera bilder i.
På min förra hemsida så kunde jag t.ex inte göra inlägg från mobil eller surfplatta. Detta låter kanske som ett I-landsproblem men jag är impulsskrivare och vill kunna skriva direkt jag upplever något.
Jag kommer att pyssla lite med design och lite annat här till att börja med så ha tålamod med mig =)
Min förra hemsida hade över 12.200 besök och det känns helt otroligt att så många vill läsa det som jag skriver och jag hoppas att ni vill fortsätta läsa även i framtiden.

Påsken har gått så snabbt att jag knappt hunnit fatta att den har varit. Dagarna har rusat förbi och i morgon är det dags att jobba igen. Påsken blev för mig ett enda långt träningspass känns det som. Har tränat torsdag, fredag, söndag och idag. Dessutom blir det ett pass i morgon =).
Jag skriver i en almanacka alla mina träningsdagar och räknade att Jan- Mars så har jag kört 48 styrkepass på 90 dagar, nästan otroligt. Så mycket har jag aldrig tränat tidigare men just nu är det riktigt roligt att träna och då får man passa på.
Det kanske känns lite trist för en del av er då jag tjatar om träning hit och dit men faktum är att jag är stolt över mig själv. Från att ha varit en riktig soffpotatis till den träningstok som jag för tillfället är (man vet aldrig hur länge det håller i sig). Jag vill försöka att bevisa för mig själv och andra att en halvgammal, småfet och liten 3-barnspappa kan bli starkare och kanske inte fullt så rund som man varit. Kan jag så kan nog vem som helst. En dröm som jag hade för några år sedan var att någon gång kunna lyfta 100kg i bänkpress, den drömmen har jag uppfyllt och jag jagar vidare mot nya vikter. Nästa mål: 110kg med första delmålet 105kg. Jag kommer att skriva en del om träningen och mina fram- och motgångar inom den. Jag kommer även att dela med mig av mina tips för framgång och vad som inte har varit bra.

Som en del av er kanske har läst på FB så har ju vår värmepump skurit ihop och vi har haft det ganska kallt hemma. I Morgon kommer dom förhoppningsvis och lagar den, ska bli skönt att få lite värme i huset igen. Tur är i alla fall att det har varit riktigt fina och ganska varma dagar den senaste veckan. När vi kom hem från Karlstad förra söndagen så var det 10 grader i huset, det var inte så mysigt.

Nu är det dags att pilla vidare lite på utformningen av bloggen men den börjar kännas ok redan nu tycker jag. Bjuder på en lite äldre sommarbild på Alicia idag.
Låt kommentarerna flöda, ni var dåliga på det i förra bloggen =)

Ha en fortsatt trevlig Annandag påsk och på återhörande snart!

Min underbara dotter!