Mickelarsson.se

Mickelarsson.se
©Mickelarsson

onsdag 13 november 2013

Trasiga armar och humor i sjukvården




Alicias arm har läkt på riktigt bra och hon har fått tillbaka hela sin rörlighet i densamma. Hon är fortfarande öm men det kommer hon säkert att vara ett tag till. I måndags på simskolan så skulle dom sträcka armarna uppåt och då hände något och hon fick ont igen. Det gick dock snabbt över igen.
Nästa vecka så kommer dom att flytta ur sitt dagis p,g,a ombyggnaden på ekorren, hon ska får gå på kringlan i 6 månader. Jag ska vara på mammas jobb säger hon stolt.


Pojkarna har haft en riktigt fullspäckad helg, i fredags så hade dom hajk med övernattning på scoutstugan. Gissa om det var spännande? Dom hade såna förväntningar på detta och timmen innan vi skulle dit så trampade dom bara runt här hemma. Dom hade haft superroligt där, kanske inte så mycket sömn men en hel del bus och aktiviteter.
På söndagen var det sedan dags för innebandymatch. Ett lag från Falun stod för motståndet denna dag och det gick inte så himla bra för Malung. Efter matchens slut så stod det hela 21-0 till bortalaget, Malungslaget fick sig en lektion i innebandy. Blicken i barnens ögon när de kom ut inför tredje perioden var inte särskilt munter men som tur är så håller det inte i sig så särskilt länge.


Idag har jag varit på sjukstugan igen med min hand/arm men det är som att slänga pengarna i sjön. Det känns inte som om man blir tagen på allvar. Jag vet inte vad dom tror att man fiskar efter när man kommer dit, jag sa att jag inte ville ha tabletter eller någon sjukskrivning, bara att jag ville ha hjälp att bli bättre igen. 
Läkaren vickade 4 gånger på armen och sa att jag skulle ha sjukgymnastik. Hur fasiken ska man kunna göra gymnastik med armen som känns som om någon kört en kniv i den varje gång man vrider den? 3 och en halv vecka sedan det hände nu och har nästan lika ont som dag 1. Jag frågade om man kunde få något bättre stöd för handen så man slapp vrida till den hela tiden och få ont men hänvisades till apoteket, alvedon och handledsstöd fanns att köpa där. Det kan jag ta, att jag själv får köpa det där men jag anser fortfarande att det skulle ha varit ett gips från början så handen fick en chans att läka riktigt. Det är nästan så att jag önskar att jag hade brutit handen riktigt.
Jag skulle tro att jag är lite extra grinig just nu för att det ÄR jobbigt att gå med värk hela dagarna, att det sedan pågått så länge gör inte saken bättre. Dessutom missar jag mitt stora träningsmål, ni som följer mig vet ju att jag siktat på att göra 200 träningar i år och låg bra till för det. Nu faller allt och jag får sikta på det till nästa år i stället, känns lite surt bara för ett litet snedsteg i trappen. 
NU är bitterheten slut för idag, nu ska jag åka till apoteket och ringa sjukgymnasten, sen blir det utvecklingssamtal för Anthony och sen jobb hela eftermiddagen och kvällen.

Ha en riktigt bra dag för det kan bara bli bättre nu..... =)

måndag 4 november 2013

Trasig armbåge, arg pappa och lång väntan!

Söndagen den 3/11 2013 kommer inte att gå till historien som en av våra bättre dagar.
Det började med att barnen skulle ut och leka, det hann inte gå mer än 2 minuter förrän Anthony kom gråtandes in igen.
Han hade halkat på en sten och slagit huvudet i en annan sten och fick en riktigt rejäl bula i pannan som följd av detta. Det gick dock ganska bra., lite ont under dagen igår men bra idag igen.

Efter lunch så skulle vi mysa lite i soffan jag och Alicia och hon skulle krypa ner i mitt knä från den andra soffan. Det slutade med att hon ramlade ur soffan och fastnade med armen i mig och det blev ett otäckt knakande från armen och rejält med gråt och ont. Det lugnade ner sig lite och hon somnade bredvid mig i soffan, hon sov drygt en timme.
När Alicia vaknade igen så hade hon fortfarande väldigt ont och jag ringde till sjukvårdsupplysningen. Där tyckte dom att vi skulle åka till Mora med henne. Sagt och gjort, vi åkte iväg runt 17-tiden.
Väl framme i Mora så fick vi komma in i ett undersökningsrum ganska snabbt och läkaren dök upp och vi hade då "bara" varit på lasarettet i en halvtimme.
Doktorn misstänkte att armbågen hade hoppat ur led och försökte rätta till den. Han famlade en stund med armen och Alicia hade så ont att hon grät och skrek rakt ut. Ingen lycka med att rätta till armbågen och doktorn skulle komma tillbaka och prova igen. 
Nästan en timme senare så dök han upp igen och samma osäkra famlande och återigen misslyckat, Alicia hade nu riktigt ont och det gjorde ont i hela mig också när jag såg hur han slet i hennes stackars arm.
Återigen lämnade han oss och sade att han skulle komma tillbaka ännu en gång. 
När han kom tillbaka för tredje gången så frågade han Alicia om det kändes bättre.
-Ja, svarade hon och försökte lyfta armen tillsynes plågad av försöket.
Hon var nu så rädd att doktorn skulle dra i hennes arm igen så hon sade istället att armen var bra.
Vi såg dock att så var inte fallet och doktorn försökte en tredje gång att rätta till armen och nu var både jag och Alicia riktigt plågade.
- Vi skickar upp er till röntgenavdelningen sa doktorn så får vi se vad som hänt i armen och nu blev jag riktigt förbannad.
Varför i hel***e gjorde man inte det direkt istället för att riva och slita i Alicias stackars arm utan att veta vad det är för fel. Tänk om armen hade varit bruten? Hur bra är det då att slita och dra i armen?
Tror ni att jag sa något?  Inte då, där står man och tänker en massa onda tankar men säger inte ett knyst i vanlig ordning.
När röntgen var avklarad så fick vi åter vänta en lång stund. Till slut så fick vi komma in till undersökningsrummet igen. Katina gick in med Alicia denna gång, jag stannade kvar i väntrummet. Tyckte det var bäst så, jag var så arg och uppretad att jag inte visste hur jag skulle reagera om dom skulle slita i hennes arm igen.
Denna gång var det en annan doktor som bara testade lite lätt men han trodde att antingen så hade armen hamnat rätt igen eller så hade den aldrig varit ur led. Armen var så svullen efter den första doktorns klumpiga försök så det var svårt att säga i vilket läge armen var. I stället fick vi åka hem och avvakta tills dagen därpå.
Doktorn ringde i morse och sa att enligt bilderna så var inte armen ur led. Antingen hade den varit det och sedan hoppat rätt i några av de försök som den första läkaren gjort eller så hade den aldrig varit ur led. Det kanske bara var en hård knäck mot armen med en blödning som följd, vi lär aldrig få veta till 100%. 
Alicia är betydligt piggare idag men har fortfarande riktigt ont i armen och är livrädd för att röra den.

Förtroendet för Moras akutavdelning har fått sig en rejäl törn efter mina 2 besök på lika många veckor, min handled är i dagsläget inte mycket bättre än första gången jag var dit och jag har fortfarande väldigt ont i den. Får nog åka till sjukstugan här i Malung och skaffa någon typ av skena som det känns i dagsläget, så fort jag slår i armen i något eller vinklar den lite fel så gör det fortfarande fruktansvärt ont.
En sak som retar mig lite är att det tar så fruktansvärt lång tid, vi åkte runt 17-tiden och var hemma 23:30. Sista en och en halv timmen så var det bara vi och en mamma med dotter där och ändå fick vi bara vänta.
Dom kanske har mycket bakom kulisserna men om man är där med ett 4-årigt barn så tycker man ju att det ska gå lite snabbare, hon var ordentligt trött efter 21.
Det kanske funkar så här inom sjukvården, jag vet ju inte så noga. Jag kanske bara är sur och bitter men jag led så fruktansvärd med min dotter. 

Som en liten extra bonus så tändes motorlampan i bilen redan innan vi passerat Öje, jag fick i alla fall ha bilen mer än tre veckor innan den började krångla.......
Jag har varit och kopplat på datorn på bilen och det verkar som om tändkassetten behöver bytas, samt tempgivaren.  

Nu ska jag ta och lägga mig i soffan och dra något gammalt över mig och dö en liten stund! Hoppas ni alla får en bra kväll.

onsdag 23 oktober 2013

Spräckt handled, träningsblogg och brutna löften.

Händelsen från i lördags när jag halkade i trappen på jobbet blev värre än jag trodde.
Jag skulle gå ner och öppna för kvällen när jag halkade till med ena benet i trappen och gled ända ner. Någonstans på vägen ner så tog jag emot mig med vänster hand, det kändes dock inte så mycket under kvällen men när natten kom så vaknade jag flera gången med smärta i handleden.
Vi hade bestämt sedan innan att vi skulle åka till Mora på söndagen och eftersom värken snarare hade blivit värre än bättre så bestämde vi för att åka till lasarettet för att kolla upp handen.
Efter en drygt 4 timmars väntan så var jag klar, en spricka i handleden konstaterades och doktorn sade att vi skulle gipsa. När väl sköterskan hade kommit för att fixa det så fick jag bara en "strumpa" runt handleden.
-Blev det inget gips frågade jag?
-Det står inget om det sa hon.
Läkaren hade dessutom fått ta hand om ett akutfall så han var inte anträffbar just då.
-Hör av dig igen om du fortfarande har ont, så gipsar vi. sade hon sen.
Tur att man vill tillbaka dit och vänta 4 timmar till.
Idag känns det bättre som tur är, har bara behövt ta en halv dos värktabletter så det går åt rätt håll.
Nu får vi se hur länge man måste vänta innan jag vågar träna igen.

Apropå träningen så har jag startat en träningsblogg där jag bara skriver om min träning och viktnedgång. Är du intresserad av att läsa den så hör av dig för en länk.

För ett tag sedan så diskuterade vi med pojkarna angående deras speltimmar. Vi kom överens om att om dom skötte sina "sysslor" hemma och gjorde sina läxor så skulle dom få spela en stund varje dag. Så här i efterhand så fungerar det inte så bra med det. Dom kommer hem och slänger ifrån sig sina grejer på golvet och har helt glömt det dom ska göra. Spelandet är viktigare för dom än allt annat och det känns inte bra. Vet inte riktigt hur vi ska göra för att få det att funka på ett bra sätt. Om man säger att dom ska göra sina läxor och sysslor innan spelandet så görs detta i full fart och det blir inte så bra gjort, allt för att så fort som möjligt få börja spela.
Vi var rörande överens när vi bestämde detta och pojkarna lovade dyrt och heligt att det skulle fungera men det blev inte riktigt så.
Tips mottages tacksamt på detta "problem".
Har haft funderingar på någon typ av poängsystem där dom får tjäna ihop till sina speltimmar, men det blir väl lika där att det görs bara för att få ihop spelpoäng.

Igår var jag på samtal för Alicia men detta återkommer jag till i ett senare inlägg.

Tack för denna gång och att så många vill läsa om våra vedermödor, det är ni som håller bloggen igång.

lördag 19 oktober 2013

Mobbing, bråk och enkla lösningar.

Ja så har man då varit mitt i en mobbingsituation igen. Det gäller Alexander även denna gång och jag fick veta att Alexander hade varit på sidan som mobbande en annan kille denna gång.
Det var en invecklad historia, det hade börjat med en hemlighet mellan två kompisar till Alexander, en tjej och en kille. Killen berättade hemligheten till Alexander och tjejen blev sur för detta. Det slutade med att killen som berättade hemligheten för Alexander blev utfryst av några stycken (bl.a Alexander) och fick inte vara med dom längre. Vad som hänt där mellan har inte varit helt lätt att få reda på.
När jag pratade med Alexander så var han helt oförstående, han visste inte att han hade gjort något för att göra killen ledsen men detta hade pågått i några dagar och killen hade varit jätteledsen. Han ville inte ens till skolan längre.
Alexander skulle sova över hos tjejen som varit med i detta igår och samma kväll så ringde den "mobbade" killens mamma till tjejens mamma och berättade vad som hänt. Tjejens mamma ringde sedan till mig och berättade.
Jag bestämde mig direkt för att vi skulle ta tag i detta omgående. Idag ringde jag till killens mamma och vi berättade vad våra söner sagt och det visar sig att det hela var egentligen en liten struntsak som eskalerat och blivit värre och alla barnen har sagt saker till varandra som dom egentligen inte menat. Alexander och killen har varit riktigt bra kompisar tidigare och det skulle vara tråkigt om detta slutade på grund av en liten struntsak.
Vi tog Alexander med oss och åkte upp till killen och hans mamma och pratade ut om det som hänt och nu verkar det som om dom är sams igen och allt är frid och fröjd.
Även tjejens mamma har varit till killens familj och rett ut det hela så nu ska dom nog kunna umgås igen alla tre.
Jag är uppriktigt glad och tacksam att killens mamma ringde och berättade annars kanske vi antingen aldrig fått reda på det eller så hade det blivit värre och för sent att reda ut problemet.
Nu är det förhoppningsvis löst och ur världen och detta tack vare bra kommunikation mellan föräldrar och en vilja att reda ut problemet. Det finns säkert andra som hade avfärdat det hela och menat att "dom är ju bara barn" och sopat allt under mattan men jag tror på att ta tag i problemet direkt, innan det blir värre.
Tack till alla inblandande för bra förståelse och kommunikation! Jag har valt att inte nämna några namn på de andra barnen och föräldrar för att inte "hänga ut" någon. Det finns dessutom en till klasskamrat som varit med i detta som jag tror kan vara ett riktigt orosmoln, men det är en annan historia.


Alexander har som jag skrev ovan spenderat natten hos en tjejkompis för första gången och det hade gått jättebra. Dom hade kikat på film, ätit chips och haft det jättemysigt. Det är alltid lite pirrigt första gången dom sover borta ensamma men det som om dessa två trivs väldigt bra tillsammans.
Jag och Anthony kikade på film, vi kollade på Pacific Rim. Skoj när dom blivit så pass stora att man kan se annat än barnfilmer nu. 



Mitt kära Färjestad är en sorglig historia just nu, näst sist i tabellen och det ser trögt och segt ut. Jag hoppas att det snart vänder, att skadade spelare frisknar till och kan vara med igen. Sportchefen Jörgen Jönsson slutade och Didiomete sparkades, hoppas nu att det kan bli någon bra värvning som kan hjälpa till att få fart på resten av laget. Laget är absolut inte dåligt men dom har inte fått det att stämma riktigt ännu.
Om en halvtimme möter "vi" Skellefteå och där lär vi inte ha några poäng att hämta,det vore i så fall en skräll. Saik förlorade mot Frölunda sist och är troligtvis riktigt revanchsugna, ett FBK som är under isen borde vara en enkel mumsbit för serieledarna. Jag hoppas och tror dock annat.

Nu ska jag ladda för att se första hockeyperioden  innan det är dags att åka och jobba. Ha en bra helg! 

tisdag 15 oktober 2013

Återuppstånden, skadad och barnfritt

Efter en helt fantastisk sommar och höst så närmar sig sakta vintern och bloggen lever igen. Åtminstone för stunden. Skrivlusten har inte funnits och jag har inte haft så mycket tid över heller för den delen.
Det är mycket skjutsande hit och dit nu, det är scouterna, innebandyträningar, simskolor och kompisar hit och dit. Tycker dock att det är himla bra att dom har lite att göra, dom fastnar väldigt lätt i tv-spel annars och det blir gärna mycket av den varan om man inte är med och säger till.

För två veckor sedan så kom jag och Katina hem från Turkiet, det var vår första semester utan barn på 10 år. En hel vecka utan barn, det kändes både underbart och lite tomt samtidigt men vi njöt ändå verkligen av semestern. Egentligen skulle man ha gjort saker utan barnen lite oftare, det mår både vi och barnen bra utav.
Pojkarna saknade oss nästan inte alls men Alicia saknade oss en hel del.

Måste skriva lite om träningen, måste få tjata lite om den också.
Det har rullat på bra hela året, även under sommaren, 4 dagar/vecka har jag kört nästan hela året och om jag fortsätter på samma schema året ut så kommer jag upp i 197 träningar i år och det är minsann inte illa.
Drömmen hade varit 200 men just nu är jag skadad lite överallt så det blir inte att slänga in något extra pass just nu i alla fall. Har ont i ett knä, ena axeln och en armbåge så man får träna med sunt förnuft just nu. Det går förhoppningsvis snart över även om axelskadan hängt med ganska länge nu.

Ni som hängt med på facebook vet att vår Audi har krånglat en längre tid, inget fel hittades utan det blev många gissningar vad det kunde tänkas vara för fel. Tusenlappar rullade iväg i felsökningskostnader och byte av delar som inte var trasiga. Till slut kände vi att det räckte med att kosta på bilen och vi sålde den billigt.
Idag har vi köpt en annan bil, en Saab. Hade någon sagt för en månad sedan att jag skulle vara Saabägare så hade jag skrattat åt den personen. Måste säga att så här långt är jag supernöjd med bilen, hoppas bara att den får gå problemfritt ett tag nu.

Barnen växer upp så fort så man hinner knappt med längre, pojkarna har börjat ta bussen hem och kommer hem till tomt hus ibland och det fungerar kanonbra. Igår och idag har dom varit ensamma hemma p.g.a studiedagar i skolan. Det har också gått bra.Vi fixade så att dom bara behövde värma sin mat i micron och det gick också riktigt bra. Det var bara det att dom ringde kl 12 och var hungriga. Dom hade ätit sin mat redan till frukost hehe..... Målet är att vi ska ta bort deras fritidsplatser efter nyår och så bra som det funkar just nu så ska det inte vara något problem alls.

Nu är det dags att hämta två nöjda innebandyspelare, på återhörande!

 Sågmyra juli-13
 Turkiet okt-13
Turkiet okt-13

måndag 24 juni 2013

Midsommar, sälar och döda fiskar

Hallå!
Ser att det är ett tag sedan jag fick fingrarna ur och skrev något nu. Det har varit mycket både hemma och på jobbet ett tag nu med skolavslutningar och annat så det har inte blivit av att jag skrivit något.

Nu har jag dock semester någon vecka och är hemma med barnen. Det började väl lite sisådär med att Anthony blev liggandes i feber nu i helgen men nu är han piggare igen. Tur är väl det för vi ska på monstertruckshow ikväll.

Midsommar blev den lugnaste i historien för vår del, dels var Anthony sliten och så jobbade Katina hela helgen. Vi åkte hem till svärmor på lite mat, det var i stort sett allt som hände den dagen.

Har haft lite oflyt med akvariet på sistone, jag fick någon sjukdom i det och samtliga av mina Venustus-ciklider dog, även mina fina gulprickiga golden nuggetsmalar dog. De andra malarna klarade sig dock konstigt nog. Jag provade allt med både medicinering och täta vattenbyten men fiskarna gick inte att rädda tyvärr. Nu är det väldigt tomt och jag vet inte riktigt vad jag ska ha för fiskar i det. Min ena Venustus hade precis färgat ut och blivit riktigt stor och fin.

Något annat som var jobbigt på ett helt annat sätt var en bild av mig själv som jag fick se för en dryg vecka sedan. Jag hade fastnat på en bild från Anthonys kalas på badhuset i januari. Ja jag visste ju att jag var lite överviktig men att det var så illa trodde jag inte. Visste inte att dom släppte in sälar på badet.
Denna bild har i alla fall blivit en riktig väckarklocka för mig så nu har jag tagit träningen ett steg ytterligare + att jag är väldigt noga med kosten. Jag räknar kalorier och har beslutat mig för att jag aldrig ska tillbaka till stadiet som jag hade på bilden. Den är iofs tagen när jag var som allra störst och tyngst och jag ser ju inte riktigt lika illa ut idag, bara nästan. 78kg tung och ca 97 i midjan var jag där, grymt!
Om en vecka ungefär kommer en uppdatering med nya mått på var jag står idag.
Vi får se om jag vågar lägga in bilden i slutet av inlägget idag.....

Alicia har nu gjort sin sista dag på sitt älskade dagis Loppan och det är med blandade känslor som hon byter, både för henne och oss. Loppan har varit riktigt bra. Dagiset som hon kommer till nu känns slitet och många barn går där. Vi hoppas på att det ska bli bra ändå. Personalen verkar vara bra och det är väl det viktigaste.

Pojkarna har börjat intressera sig för fiske och en dag åkte vi ut till Mörttjärn för att försöka dra någon fin regnbåge men det visade sig inte så lätt, inte ett napp. Pojkarna metade och drog några små abborrar som vi släppte tillbaka. Intresset för fisket har dock inte lagt sig p.g.a det dåliga fisket så vi får göra någon mer tur snart och hoppas på bättre fiskelycka.

Jag skriver inte så mycket mer idag så det inte blir för långt, lovar dock bättring på skrivandet nu.
Bjuder på lite härliga sommarbilder och kanske kanske kommer den fina bilden på mig också =).







Jodå jag vågade, det är bra motivation. Man funkar i alla fall bra i vattnet när man är sälformad =)

tisdag 7 maj 2013

Solsken, fotproblem och Pokemon.

Äntligen, äntligen lite värme. Som jag har njutit av dessa dagar. Barnens studsmatta är uppe och dom kan gå ut när dom vill utan att behöva en massa kläder hit och dit. Det blir så mycket enklare nu och det finns så mycket mer att göra för barnen nu när dom kan vara både ute och inne.
Just nu har dom spelförbud som en konsekvens av surfplatteincidenten. Jag har pratat med dom om ansvarstagande hemma och att deras "uppgifter" ska kunna göras utan att man hela tiden ska behöva tjata på dom. Det verkar ha tagit skruv denna gång, dom gör det dom ska och håller ordning i deras rum. Jag är så himla nöjd att dom denna gång har tagit åt sig av det vi pratat om och att det fungerar så bra just nu. Vi får se hur länge det håller i sig. Till helgen kommer de att belönas med en speldag för att dom varit så duktiga.
Till en början så kändes det himla elakt att ta bort det bästa dom vet, speldagarna. Det har dock varit riktigt bra tycker jag nu. Fantasin att göra annat har kommit tillbaka, dom har lekt och aktiverat sig mer än någonsin så nu har jag inte längre dåligt samvete när jag ser hur roligt dom kan ha utan spelandet.
För tillfället är det Pokemonkorten som gäller, dom spelar, byter och umgås runt dessa just nu. Både med varandra och kompisar.

Som alla ni läsare vet så tränar jag ju en hel del styrketräning men sedan jag skadade foten så har jag aldrig lyckats rehabilitera den så pass att jag har kunnat spela mer. Jag kan spela en liten stund och sedan domnar hela foten bort och jag har ingen känsel i den. Jag vågar då inte spela mer eftersom det då är så lätt att göra illa foten igen. Jag har insett att jag nog inte kommer att kunna köra mer innebandy så jag har börjat gå ut på promenader på kvällarna för att försöka jobba upp lite kondition också. Jag installerade appen RunKeeper på telefonen och den håller koll på hur långt man går, hur snabbt man går, höjdskillnader, kilometertider och man kan till och med se på kartan precis vart man gått. RunKeeper använder sig av mobilens GPS och det fungerar riktigt bra. Om ni kikar till höger så har jag lagt in en länk till min RunKeeper där ni kan se hur det ser ut och även se när jag promenerat och hur långt (kort) det blivit. Man kan dessutom sätta upp mål som man vill uppnå. T.ex om man vill gå 20km på en vecka så ställer man in det och programmet håller koll på hur långt du gått och hur långt du har kvar till ditt mål. Smidigt värre.
Jag satte just detta mål för mig själv, 20km på en vecka. Det räcker gott och väl just nu. Jag får riktigt ont i foten efter bara en liten bit och efter en stund så domnar den bort. 20km kan vara en lagom början, jag tror ju att ju oftare jag går desto mer styrka får jag tillbaka och bör kunna utöka promenaderna allt eftersom man blir bättre.
Testa gärna RunKeeper, den ger motivation och den är dessutom gratis.

Skadan som jag ådrog mig i armen är bättre nu, jag har tränat idag men körde inte fullt ut. Hade dock inga större känningar så på torsdag så kör jag på igen så får vi se om det håller.

Hockeyfreak som jag är så är jag himla nöjd att hockey-vm har startat. Sverige har dock inte gjort några större intryck på mig hittills och jag hoppas verkligen att det blir bättre. Annars lär det bli ett kort vm för Sveriges del. Schweiz däremot har varit grymt duktiga och spelat en riktigt underhållande hockey. Vinner inte Sverige så håller jag en tumme eller två för Schweiz.

Väntar på lottovinsten...... 

söndag 5 maj 2013

Skador, viktminskningstips och sköna kommentarer

Nästan det värsta tänkbara hände igår. Jag skulle flytta en dator och den höll på att glida ur händerna. Jag tog ett hårdare grepp och fick en väldigt konstig vinkel på ena armen vilket gjorde att jag gjorde illa mig i muskelfästet i vänster arm. Det kändes inte så farligt till att börja med men när jag skulle åka och träna så gjorde det så ont att jag inte kunde träna något alls som innebar att jag fick använda armen.
Detta är en halv katastrof för mig just nu när det går så bra med träningen och jag skulle dessutom testa ett nytt program som jag hittat. Mina åtta veckor med förra programmet är slut och det är dags för nästa utmaning. Typiskt att det skulle hända just nu när det går så bra.
Idag blir det bara att träna ben och rygg och hoppas att jag blivit bättre tills på tisdag.

Tänkte berätta hur jag har gjort för att gå ner lite i vikt. Jag har testat lite olika saker tidigare som gett minst sagt dåliga resultat. Jag har testat LCHF som många har sagt att fungerar jättebra och det gör säkert det för många. På mig funkade det inte alls, jag blev bara slö och orkeslös och fick ingen motivation att träna. Jag har testat den vanliga jojo-bantningen som säkert de flesta har provat. Det som gjorde att jag tappade i vikt och framför allt i midjemått är så kallad periodisk fasta.
Jag åt under åtta timmar och fastade i sexton timmar och helst i kombination med någon sorts träning eller promenader. På tre veckor gick jag ner fyra kilo och minskade sex centimeter i midjan, lägg ett måttband runt midjan och dra ut det sex centimeter så får ni se hur mycket det är. Totalt har jag gått från 78 kg till 72,5 och 101 i midjan till 87. Jag har dessutom kunnat träna precis som vanligt utan att känna mig svag. Tvärtom jag har ökat i styrka hela tiden de senaste månaderna.
En annan sak som jag kan rekommendera är att skaffa en app till mobilen som räknar kalorier. Använd den någon vecka och knappa in det du äter varje dag. Du kommer att bli förvånad hur mycket kalorier du får i dig. Shape Up är en bra app att testa. Det finns en stor databas av allt möjlig mat och den är ganska smidig. Till en början kan det vara lite pilligt att lägga in allt men det är det värt. Man få verkligen upp ögonen på hur mycket man egentligen får i sig.
Räkna ut ditt dagliga kaloriintag och ät ca 500 kalorier under detta, då går du ner 0,5 kg/vecka och det är en bra takt. Drar man ner mer på maten så blir man trött och orkeslös och kroppen kan gå in i svältläge och då förbränner man inget alls.
Det är ingen hemlighet att den stora faktorn till viktnedgång är att förbränna mer kalorier än man får i sig, punkt slut!
Här hittar du en kalkylator för att räkna ut energibehov: http://www.viktvakten.se/rakna_ut_energibehov.htm
Den ser lite krånglig ut men här räknar du ut ditt behov efter hur mycket du rör dig under dagen.
Här kan du läsa mer om periodisk fasta, mycket läsning men bra läsning: http://www.styrkelabbet.se/periodisk-fasta/

Hade tänkt att dela med mig av min träningsmetod idag som varit så lyckad men det blev ganska långt inlägg ändå så jag spar det till en annan dag.
Många tycker säkert att det är tråkigt att läsa om min träning och viktnedgångar och annat men det är ganska många som hört av sig till mig på ett eller annat sätt för att fråga hur jag gör för att gå ner i vikt eller för att bli starkare. Många undrar också hur man kommer igång och att hitta motivationen. Om ni vill så kan jag skriva lite mer utförligt hur jag började och hur jag tränar.
Kan en liten fjuttig människa som jag bli lite starkare så kan alla!

Måste berätta lite vad Alicia sa när hon träffade sköterskan här om dagen. Katina åkte dit med henne då hon är så himla torr i huden och när dom kommer in till sköterskan så tittade Alicia på henne och sa:
- Jaha, hur lång tid tar det här då?
Hade gett en hel del för att vara med och höra det och se reaktionen på sköterskan.

Söndag och vackert väder, hoppas att ni kan passa på och njuta av vädret. Det ska i alla fall jag göra, ska kurera armen lite och sedan blir det att gå ut!
På återläsande!

Bild från Legoland förra sommaren.



fredag 3 maj 2013

Galaxy S4, björnpark och chipstvång!

Mobilnörd som man är så har jag skrivit mina första intryck av nya S4, du som är ointresserad kan hoppa ner en bit till texten som blir lite gröntonad.
Jag fick ju min Samsung Galaxy S4 igår och har väl hunnit klicka en del med den och det första som slår mig är hur snabb den är, allting sker blixtsnabbt utan fördröjningar. Att scrolla mellan sidor är supersmidigt och program startar snabbare än jag tidigare sett i en androidmobil.
En annan sak som jag tycker är lite häpnadsväckande är storleken, trots att skärmen är större än S3 (5.0" mot 4.8") så är telefonen något mindre, det är inte mycket som skiljer men lite mindre är den allt.
En sak som jag verkligen gillar är det nya S-View cover som medföljer, fodralet som sitter integrerat med bakstycket är "aktivt". Det startar telefonen när man öppnar och byter bild när man stänger. Informationen anpassas till det lilla fönstret i fodralet när man stänger det.
Det betyder att man kan se klocka, missade samtal, meddelanden och även svara i telefonen utan att öppna locket. Smidigt Samsung!
De största förändringarna jämfört med S3 är:

  • Större display med högre upplösning
  • Mer ram minne
  • Bättre kamera och fler smarta funktioner i den.
  • Trådlös laddning (tillbehör måste köpas)
  • Fler sensorer, bl.a temperatur och luftfuktighet
  • Senaste Android
  • Snabbare processor
Samsung har satsat en del på livsstil och smarta funktioner, bl.a finns S-Health en app som håller reda på hur många steg du tar på en dag och räknar ut hur många kalorier du förbrukat, du kan dessutom lägga in vad du äter och programmet håller reda på hur många kalorier du fått i dig.
Vidare så finns funktionen smartstay från S3 kvar, vilket betyder att så länge du kollar på skärmen så stängs den inte av, riktigt bra funktion. Den har utvecklats en del och nu kan du även scrolla ner med ögonen. Om du läser på en webbsida så följer telefonen dina ögon och scrollar automatiskt ner när du börjar komma ner mot slutet av sidan. 
Tittar du på film så pausar den filmen om du tittar bort från skärmen och fortsätter när du tittar på den igen.

Är det tillräckligt mycket nytt för att det ska vara värt att byta från S3 till S4 då?
Nja, tveksamt. Visst finns det mycket nytt och trevligt i mobilen men kanske inte tillräckligt för att att byte ska vara självklart.
Själv är jag hittills mycket nöjd!

Idag har Alexander varit till Orsa björnpark med sin klass och den andra ettan från blomsterbäcken.
Han har sett fram emot detta i en hel vecka och idag blev det äntligen av. Igår packade han sin väska själv och han var så uppspelt inför resan. Det är sällan man ser Alexander så innan han ska iväg på något.
Han var riktigt lyrisk när jag hämtade honom efter jobbet idag.
- Pappa, jag har tagit kort på nästan alla djuren idag och mest på Isbjörnarna och Kamtjatkabjörnen. Var det första han sa när jag mötte honom.
Han hade hur mycket som helst att berätta. Alexander är inte den som pratar så jättemycket annars men nu hann han knappt avsluta en mening innan nästa började. Det är så kul att höra att dom har haft det så bra.

Idag var det dags för den obligatoriska tv-kvällen och vi åkte för att handla lite att snaska på.
Som alltid så blev det tre olika snacks som kom på tal. Alicia vill ha ostbågar, Anthony Popcorn och Alexander vill ha chips med dip. Men idag ville pappa annorlunda. Varför köpa tre olika varje gång? Det blir ju bara kvar en massa hela tiden. Idag bestämde jag att det blir chipskväll, nästa gång tar vi popcorn och gången efter det ostbågar. Då tar det slut och jag slipper stoppa i mig en massa skit.

I helgen är jag ledig med barnen och jag håller tummarna för lite bättre väder än nu så vi kan vara ute och göra något skoj.
Ha nu en riktigt trevlig fredagskväll så hörs vi snart igen!


Hela Galaxy-familjen samlad. Från vänster: S4, S3, S2, S


S4'an till vänster

S-View cover med smarta funktioner


Baksidan. Dags för en ny design snart Samsung, nästan identiska tyvärr.



söndag 28 april 2013

Sönderslagna surfplattor och konsekvenser....

I går morse så åkte vi till Sågmyra för att hälsa på min far och min bror och för att koppla av lite. Idag är jag tröttare än någonsin, så mycket för den avkopplingen.
Vi hade bestämt redan innan att vi skulle grilla så vi handlade lite fläskfilé som jag själv grillade och det blev himla gott. Att grilla är bland det bästa jag vet, köttet blir så mycket godare än att bara steka det i stekpannan.
I och med att jag inte träffar pappa och broder så ofta så blir det oftast så att vi har så mycket att prata om så det blir alltid sent innan vi lägger oss. Klockan blev halv två innan jag kom i säng och vid halv åtta så vaknade barnen och började leka så det blev inte så många timmars sömn. Det gör dock inte så mycket när man har så trevligt, får försöka sova igen lite i veckan.

En riktigt tråkig sak som hände var att pojkarna slog sönder surfplattan som de fick i julklapp av oss. Dom satt i sängen och spelade tills batteriet tog slut. Istället för att lägga undan plattan så la dom den bara i sängen och började leka. Det slutade med att Alexander satte foten rakt i plattan så hela skärmen sprack.
Jag tror att jag har sagt till pojkarna ett 50-tal gånger att när dom har lekt med något så ska dom lägga undan det efter sig och speciellt såna ömtåliga saker. Nu var dessvärre olyckan framme och sånt kan väl hända, det är sättet det hände på som gör mig så besviken. När man gång på gång betonat att det är så viktigt att lägga undan sakerna och dom bara struntar i det så blir jag så ledsen.
Vi har pratat än en gång med dom om detta men jag vet inte om det riktigt går fram, jag vill inte heller bara låtsas som om inget hänt och att det inte blir någon konsekvens alls av detta. Dom blir ju utan surfplatta i dagsläget men det känns inte tillräckligt. Jag frågade dom själva vad dom tyckte att vi skulle göra nu och fick bara svaret: -Slänga plattan....
Då har man inte riktigt förstått det hela tycker jag. Är det så att barn/ungdom idag inte har en susning om pengars värde?
Vi har låtit dom spara till vissa saker helt själv så dom vet hur lång tid det tar att spara ihop pengar till något men dom verkar inte beröras så mycket av att plattan är trasig. I deras ögon är det väl bara att köpa en ny. Anthony har väldig koll på pengar och vad saker kostar men detta verkar inte sjunka in.
Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu.
Nåja, det är ju "bara" en pryl men det är surt ändå, dom använde den ju väldigt mycket och nu har vi inget att ta med när vi åker någonstans.

I morgon är det ny vecka och det är väl bara att ta nya tag. Onsdag är en röd dag och man får vara ledig en dag mitt i veckan så då ska jag passa på att vila upp mig lite extra om barnen tillåter det.
Återkommer inom kort, ha en fin söndagkväll.

Mer än 1000 besök på under en månad, kul att se att ni vill läsa skräpet som jag skriver, TACK till er alla. =)

Alicia busade i Sågmyra

Så här skoj hade pojkarna med surfplattan.

Så här ser den ut nu, obrukbar....

fredag 26 april 2013

Teater, kökaos och fullt hus.

Idag har jag varit och tittat på Alexander och hans klass som hade show på parken. Den handlade om årstiderna och han sjöng och dansade och han var jätteduktig. Han hängde med riktigt bra i både dansen och sången och jag var väldigt imponerad av honom. Lite småvimsig ibland men han är ju sån i sättet, vet inte om det är ärvt från hans far eller hur det är.
Det var roligt att se att så många föräldrar hade hittat dit, trots att detta utspelade sig mitt på dagen.

Jag har länge funderat på om det egentligen finns något uttalat kösystem i t.ex affärer och dylikt. Idag när jag stod i kön på Ica (ja det mesta i mitt liv verkar utspela sig på Ica) så var det 8-10 personer i kön, jag stod som nummer 3 med en äldre herre bakom mig som verkade ha lite bråttom. Jag erbjöd honom min plats och han tackade. Precis då öppnade en ny kassa och den äldre herren började gå mot den men tror ni han fick gå först i den kön? Åh nej, inte det inte. Fram rusar en dam med full kundvagn från sista platsen i kön och nästan kör över mannen, efter henne kommer en yngre kille snabbt som ögat. Mannen hamnar mitt emellan köerna och han ser bedrövad ut.
- Kom och ställ dig här igen, det är din tur strax sa jag till mannen.
- Det finns människor som inte bryr sig det minsta om andra än sig själva, sa jag högt och tydligt.
- Tack, tack sa mannen. Jag brukar inte ha bråttom men jag ska snart med en buss svarade han.
Damen som rusat fram slängde en lång sur blick på mig men det brydde jag mig inte alls om.
Varför är det egentligen så att vem som helst kan rusa fram när en ny kassa öppnas? Borde det inte vara så att de som står på tur borde få gå? Det borde vara lite av en oskriven lag tycker jag. Kanske bara jag som reagerat på det men det blev så svart på vitt just idag när den stackars mannen kunde ha blivit överkörd av en dam som till varje pris skulle fram.

Jag kom hem från jobbet för en dryg timme sedan och gissa om vi har fullt upp på jobbet? Det har varit ännu en fullspäckad fredagskväll. Vi har nog haft upp emot 70 besökare ikväll. Det brukar tunna av lite när våren börjar men inte detta år och det är himla skoj. Kvällarna går fort och det är alltid full fart, det enda negativa är som jag nämnt förut, ljudnivån. Man är otroligt trött i huvudet efter en sådan kväll.

I morgon åker vi till Sågmyra för lite nödvändig rekreation och för att träffa Pappa, Gun-Britt och broder Magnus med familj. Det känns som om det var riktigt länge sedan och det ska bli kanon att få träffa alla igen.
Vi har redan bestämt att vi ska grilla i morgon och sen blir det troligtvis att plocka fram lite sällskapsspel.

Godnatt på er alla nattugglor och ha en trevlig helg......

P.s Ni som har instagram kan nu följa mig där om det skulle vara av intresse, klicka på knappen uppe i högra spalten så hittar ni mig.


Nervös Alexander.... 


tisdag 23 april 2013

Mobbing är aldrig ok!

Eftersom gamla bloggen nu är helt borta så lägger jag på begäran upp berättelsen om den mobbade pojken igen. Har du inte läst den så gör gärna det, det är stark läsning som berör.
Dessutom så är historien sann.
Det är ganska mycket läsning så hämta gärna en kopp kaffe, te eller ett glas vatten och luta dig tillbaka och läs.




Del 1, lågstadiet:
Det hela började en höstdag för ett antal år sedan, en glad men nervös 6-åring vandrade mot sin första skoldag. Spänd på vad skolan skulle erbjuda satte sig den lilla pojken i sin skolbänk helt ovetandes om vad de kommande åren skulle bära med sig.
De första veckorna rullade på snabbt och skolarbetet gick som en dans, läsningen och skrivningen hade pojken redan ganska bra kläm på så det gick ganska lätt.
Månader gick och pojken började jobba ifrån sina klasskamrater både när det gällde läs och skrivkunskaperna.

Utan att veta ordet av så hade ett skolår flugit förbi och det var dags att börja andra klass. Pojken hade nu blivit så duktig i skolan att han fick läs- och skrivböcker som tillhörde en äldre årskurs och hans skolkamrater började bli lite irriterade på pojkens framfart.
När rasterna kom så började klasskamraterna slänga ur sig ord som plugghäst och lärarens kelgris och lite andra mindre lustiga ord. Det låter inte så hemskt men för en liten pojke på 7 år så var det inte så skoj. Pojken tog dock till en början inte så hårt på detta utan lät dom hållas, det går nog snart över tänkte han.
Efter ett antal veckor så hade orden inte avtagit utan hellre blivit lite värre och det hittades på det ena ordet värre än det andra. Pojken tyckte fortfarande inte att det var så farligt, visst kändes det tråkigt att höra alla destruktiva ord hela tiden men fortfarande trodde han att det skulle sluta inom en snar framtid.

När vårterminen startade i årskurs 2 så hade barn i hans parallellklasser anslutit sig till glåporden och det hela började kännas betydligt jobbigare. Orden övergick snart i knuffar och slag på axlar och mage och pojken kunde inte riktigt förstå varför? Han hade ju aldrig gjort någon illa. Han tyckte ju bara om att lära sig saker och var allmänt nyfiken på livet.
Andra året led mot sitt slut och det hade lugnat ner sig lite med både ord och knuffar.

 Pojken kände sig ganska nöjd när han satt sig i bänken den första dagen på det tredje skolåret, det blev ju trots allt en ganska bra avslutning på det andra året. Han lade märke till hur alla andra hade växt och blivit mycket större under sommaren, men inte han själv. Han var en väldigt kort kille, nästan ett helt huvud kortare än de flesta andra.
De första dagarna gick och det kändes bra, han hade klarat sig ganska bra undan hittills. Men innan pojken visste ordet av så var han tillbaka i klorna på sina mobbare, plugghästen skulle baske mig inte klara sig undan.

Pojken fick då en idé, om han inte läste lika mycket utan lät de andra komma ikapp så skulle de kanske sluta hacka på honom. 
Sagt och gjort, pojken brydde sig inte lika mycket om skolan och de andra började komma ikapp honom men nu hade glåporden istället börjat handla om hur liten han var. Det började bli jobbigt och det märktes nu även hemma, Pojkens mamma frågade hur det gick i skolan men pojken ville inte berätta så mycket utan sa bara att det gick väl bra. Mamman kände troligtvis att pojken inte sa riktigt som det var men kunde inte göra så mycket i nuläget.

 Nu hade saker och ting börjat bli mycket värre, pojken hade även börjat bli slagen ibland. Pojken som var mycket godtrogen och ville inte tro illa om folk hade nu också börjat bli lurad av andra elever på skolan.
En riktigt kall vinterdag så blev han lurad/tvingad att lägga tungan på ett metallräcke och där fastnade han. Han hade ingen aning om att han skulle fastna på det sättet, det hade ingen berättat för honom.  I ren panik så ryckte han undan tungan och skrek samtidigt av smärta. Blodsmaken i munnen gick inte att ta miste på. Pojken hade rivit bort skinnet på nästan halva tungan och hade ont i munnen under en lång tid och har än idag svårt för riktigt varm mat och dryck.
Pojken blev även lurad på sina grejer lite då och då, i hopp om att han inte skulle bli slagen och kanske få en vän på köpet så gav han bort alla sina stenkulor. Det var en ansenlig samling, det måste ha varit närmare 200 kulor som han gav bort den dagen i hopp om att få den där vännen.  Den betydligt större killen försvann dock lika snabbt som pojkens kulpåse gjorde.
Slagen och knuffarna kom nu oftare, och mot slutet av tredje skolåret kunde det hända flera gånger på en vecka och pojken kunde fortfarande inte förstå varför. Pojken tänkte nu att när vi byter skola och klasserna ändras lite så kommer det att bli bättre, han såg nu fram emot att få börja fjärde klass.
Vad pojken inte visste var att han precis hade haft sina bästa år i skolan.

Del 2, Mellanstadiet:

 Klass fyra, första dagen. Pojken kände sig väldigt konstig, magen spökade lite och han var kissnödig hela tiden, han var jättenervös. Klumpen i magen som hade börjat växa för en dryg vecka sedan kändes nu som om den var för stor för att få plats i magen.
Han hoppades att saker och ting skulle ändras nu. Hoppades att slagen och de hemska orden skulle avta och kanske sluta helt och hållet. Eleverna hade helt andra tankar.


Pojken som fortfarande inte hade växt särskilt mycket under sommaren var nu betydligt kortare än sina jämngamla kamrater och detta var ju toppen tyckte eleverna. Det var nu ännu lättare att jäklas med pojken, den lille pojken som inte kunde eller ville slå tillbaka. 
Bara en vecka hade gått och redan nu hade pojken tröttnat på skolan, vad skulle han göra? Skulle det aldrig sluta?  Hur skulle han orka med om trakasserierna inte skulle sluta? Han undrade fortfarande varför?


Han hade försiktigt börjat fråga lite om detta för sina kompisar som han hade utanför skolan, han rådfrågade dem vad man skulle göra om man blev mobbad, han nämnde aldrig att det var han själv som blev slagen. 
- Man måste slå tillbaka, man kan inte låta någon slå en annan fick pojken till svar. Vad hade pojken att förlora? Han skulle göra det......... kanske...... någongång.....


 Den dagen kom till slut! Under natten hade en av pojkens värsta fiender landat, det hade snöat. Han visste att han skulle bli utsatt för snöbollar. Rastklockan ringde och han klädde på sig för att gå ut och det dröjde inte länge förrän första snöbollen landat på honom.
Pojken plockade upp en snöboll och kramade den länge, skulle han verkligen våga kasta tillbaka?
-Du kastar inte för då JÄVLAR, skrek en av eleverna till honom. Pojken blev rädd och höll fast snöbollen ett tag till. 
PANG! en stor snöboll landade mitt i ansiktet pojken, han blev både arg och rädd och innan han visste ordet av så var hans egen isiga snöboll på väg mot den skrattade eleven.


Rakt i näsan träffade snöbollen, ansiktet på eleven förvandlades från ett stort skratt till något som pojken inte sett förut. Blodet började rinna från elevens näsa. Pojken tittade ner och skämdes och när han tittade upp igen så var eleven på väg mot honom i en rasande fart. 
Innan pojken hann reagera så hade han den betydligt större eleven sittandes över honom vilt slåendes och tryckte snö i hela ansiktet på honom.
- Jag ska fan döda dig ditt lilla jävla mongo, skrek han. Han dödade aldrig pojken som tur var.
Pojken blev jätteledsen och gick från skolan, han irrade runt ganska länge och visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Skamsen gick han till slut till sin pappas jobb där han fick skjuts hem.
Pojken fick kvarsittning för att han gått hem från skolan utan att säga något, pojken förstod inte varför bara han fick sitta kvar. Han skulle minsann berätta vad som egentligen hade hänt. Det gjorde han aldrig, han vågade inte.

Nu hade det börjat uppdagas att pojken inte mådde så bra i skolan, lärare och kurator kopplades in och det pratades om vad man skulle kunna göra. Ett förslag som kom upp var att en klasskamrat skulle få vaka över pojken och rapportera om det hände honom något. Förslaget var inte så bra då övervakaren varken såg något eller fanns till hands då det behövdes. Det gjordes en hel del försök att få bukt med problemet men inget gav något större resultat. Pojken hade lessnat och ville inte berätta mer hemma, han sa att det blivit bättre.
Nu bröt helvetet lös, pojken fick minsann veta att om han skvallrade igen så skulle han få så mycket stryk att han aldrig kunde skvallra igen. Eleverna i pojkens egen klass hade varit ganska lugna en längre stund, det var mest elever från de andra klasserna som hade varit elaka.  Detta ändrades nu, några av eleverna i pojkens egen klass hade börjat inse hur kul det var att trakassera den lilla pojken.

En dag under en lektion gick läraren ut då hon fick ett samtal. Eleven som satt bredvid pojken stack ner handen och lade den rakt i skrevet på pojken och skrek rätt ut:
-Han har ståkuk! 
Reaktionen lät inte vänta på sig, en stor del av klassen gapskrattade och pekade på pojken.
 -Han har ståkuk, han har ståkuk, ropade allt fler. 
Pojken skämdes, han hade inte alls stånd, hur tänkte klasskamraten egentligen? vad hade han för fel? Pojken var helt förvirrad, varför gjorde han så här?
 Skamheten övergick i ilska, 
-FAN e du bög din äckliga jävel, skrek pojken till den bredvid sittande eleven.
Detta ångrade pojken så fort han sagt det, en snabb smäll i huvudet blev svaret och ett löfte om stryk när rasten kom.


Den kommande rasten hängdes pojken upp på en krok i korridoren i sin livrem och väl där mottog han ett par smällar i magen. Två klasskamrater till pojken hade förbarmat sig över honom och lyfte ner honom när slagen hade slutat. 
Den efterföljande tiden var inte rolig, allt oftare hängdes pojken upp på krokar, kläder slängdes i toaletten, ägodelar togs ifrån honom och stryk delades ut när det fanns tillfälle.


Pojken gick nu till skolan varje dag med ångest, illamående och rädsla. Pojken visste att snart skulle något hända, han visste inte vad eller hur, väntan var nästan värre är stryket. 
Han visste inte vad han skulle göra, han ville bara bort från skolan men visste att det var bara att bita ihop ett tag till. Livrädd för att få ordentligt med stryk så höll han bara tyst.

Pojken hade nu nästan klarat av sina sex första år i skolan och snart var det dags för den stora skolan med dom riktigt stora eleverna. Detta var inget som pojken såg fram emot, här fanns ännu fler och ännu större elever som säkert skulle kunna vara ännu elakare.
Den sommaren gick alldeles för fort.....

Del 3, Högstadiet och gymnasiet:

Pojkens värsta farhågor besannades och han var nu minst på hela skolan. Bland nästan 1000 elever så var han absolut kortast. Eleverna runt honom var inte sena att påminna pojken om detta. De äldre eleverna var inte särskilt brydda om den lille pojken som tur var, det var hans jämngamla ”kamrater” som genast tog initiativet. 
När pojken mötte någon i korridoren så var det väldigt roligt för dem att stöta till honom. Att dunka till pojken med höften så han flög åt sidan blev en sport för många, vissa tävlade till och med hur långt man kunde tackla pojken. Sätta krokben var också väldigt roligt för alla utom pojken.

En sak som gjorde att pojken fick det lite lättare var att klassen delades i två grupper och han fick vara i en grupp med bara 4 killar och resten tjejer, detta gjorde att han blev ganska bra kompis med en av killarna. Så länge de hängde ihop på rasterna så gjorde mobbarna inget men de var ju inte tillsammans jämt och då passade dom på.

Rasterna som klasskamraten inte var med blev ett jobbigt kapitel för pojken, han försökte hitta sätt att hålla sig undan men han blev oftast hittad till slut. En ny sak som till pojkens stora förtret hade börjat bli populärt var att doppa honom i toaletten och spola. Någon tryckte ner huvudet och en annan spolade, förnedringen var total. Det var i alla fall vad pojken trodde. Någon vecka senare var det dags igen men en av eleverna sade:
- Vänta lite!
Eleven drog ner byxorna och pinkade i toaletten.
- Nu kan vi doppa honom, sade han sedan.
- Nej så jäkliga kan vi inte vara, sade en annan.
- Håll käften och doppa ungjäveln nu, sade den första eleven igen.
Vad som hände sedan vet inte pojken riktigt men det slutade med att eleverna blev osams och pojken lyckades smita undan med blotta förskräckelsen.

Pojken hade ett väldigt slitsamt år i sjunde klass, han blev inlåst i skåp ett antal gånger, hans mellanmålspengar blev han av med allt som oftast och han fick stryk nästan varje dag. Pojken hade gett upp hoppet om skolan och det märktes på hans prestationer som blev allt sämre i skolbänken.

Det första året på den stora skolan var äntligen till ända och sommarlovet kom som en räddande ängel för pojken. 
Pojken hade ett bra liv utanför den hemska skolan och det kan ha varit räddningen för honom, hade livet runt om varit lika illa så vet man inte hur det hade gått.

Åttonde skolåret började och pojken ville inte mer nu. Han var fortfarande minst på hela skolan och förberedde sig på ännu ett år av elände. Det började nästan lika illa som det hade slutat innan sommarlovet. 
4-5 elever hade samlats runt pojken och han förberedde sig på det som komma skulle, dom började att knuffa honom mellan sig. Någon satte sedan krokben för pojken så han ramlade och slog sig mot en bänk i närheten, då stannade de upp för en stund. En klasskamrat kom förbi och frågade pojken hur det gick men han var både arg och ledsen så han skrek till honom:
- Håll käften jävla glasögonorm och stick åt helvete. 
Då skrattade eleverna som precis hade mobbat pojken och det kändes genast lite bättre.


Det tog nu en ganska konstig vändning, pojken mobbades fortfarande men inte lika mycket längre. Detta på grund av att pojken själv hade hittat ett ”offer” att kalla en massa taskiga saker. Pojken märkte att ju mer han var elak på sitt eget ”offer” ju enklare kom han undan sina egna mobbare. Han såg nu sin chans att kanske bli av med mobbingen en gång för alla. Detta pågick under ett par veckor och det blev tillslut så att pojken konfronterades med sitt ”offer” med sina gamla mobbare i ryggen. En av de tidigare mobbarna höll fast det nya ”offret” och sa åt pojken att slå honom. Pojken såg ”offret” i ögonen, han var rädd och pojken kände genast igen sig. Pojken kunde inte förmå sig att slå, han visste ju precis hur det nya ”offret” kände sig.
- Slå då din lilla äckliga jävel annars får du stryk…
Pojken vände sig om och sprang därifrån. Pojken mobbade aldrig det nya ”offret” igen, det skötte pojkens tidigare mobbare nu.


Pojkens tid i skolan hade nu börjat bli lite lättare dels för att han umgicks mer och mer med sin klasskamrat och att pojken delade mobbingen med sitt nya ”offer”. På så sätt blev det inte lika ofta, han hade dock dåligt samvete för den nya pojken eftersom han själv hade bidragit till att han nu också blev utsatt.
Det som hände sedan är nästan ett litet mirakel. Pojken kom mitt i en mobbingattack mot det nya ”offret” och han hade blivit riktigt arg och slagit till en av sina mobbare och höll på att åka på rejält med stryk. Pojken blev rädd och sprang iväg för att hämta hjälp, han lyckades hitta några gymnasieelever som följde med honom tillbaka.
- Vad fan håller ni på med idioter, ropade en av de äldre eleverna.
Mobbarna stannade upp och såg att de äldre eleverna kom rusande mot dem och slutade genast.
-Nu får ni fan ge er, vi har sett förut hur taskiga ni har varit mot dem, Sade en av eleverna
- Nu räcker det sa en annan, om vi ser att ni är taskiga mot dem igen så får ni med oss att göra.


Nu vände allt till det bättre, pojken fick lite mer lugn och ro, visst fick han någon liten tjuvsmäll fortfarande men resten av tiden i högstadiet gick ganska lugnt till. Pojken träffade en av sina mobbare ett par dagar senare, han gick fram till pojken och ställde sig ansikte mot ansikte. 
- Ser jag dig utanför skolan någon gång så slår jag ihjäl dig. 
Pojken såg honom aldrig utanför skolan.

Pojken pratade aldrig någonsin igen med det nya ”offret” trots att de gick i samma klass men pojken trodde ändå att han var lite tacksam för att det hade slutat.
Nionde klass var en ganska behaglig resa med endast ett fåtal incidenter men med tanke på tidigare år så stod pojken ut och tur var väl det då han behövde jobba upp sina betyg som sjunkit i botten under åren som gått. Han gick ut med det jämnaste betyg hans lärare någonsin skrivit ut, bara treor, inget annat.
Gymnasietiden började ganska risigt och han utsattes återigen för en del mobbing men då hans klass var ganska liten så upptäcktes detta ganska tidigt och åtgärder vidtogs. Resten av tiden var ganska behaglig även om han fick jobba hårt för att komma ikapp kunskapsmässigt. Pojken gick ut gymnasiet med ganska bra betyg till slut, han hade ju alltid haft lätt att lära sig.

Pojken i berättelsen är som en del säkert redan gissat jag själv och jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig idag, det är inte meningen med berättelsen. Meningen är att folk ska veta att det kan hända och faktiskt händer i större utsträckning än vad som kanske kommer fram.
Visst var det jobbigt att skriva om det, att riva upp allt igen men jag tror att det är bra att andra får veta hur det kan gå till. Jag blev en mästare på att dölja vad som pågick i skolan och var bra på att lämna allt bakom mig när jag gick hem för dagen.

Idag mår jag bra och har ett riktigt bra liv med 3 fantastiska barn. Jag är stark och trygg och jobbar med ungdomar själv, jag finns där jag kan påverka och det känns bra. Jag hade ett tryggt liv utanför skolan med en fantastisk familj och underbara vänner som troligtvis blev min räddning. De flesta mobbade barn har det oftast sämre vid sidan av skolan och tyvärr slutar det allt för ofta olyckligt.

Det som jag fortfarande inte kan förstå är VARFÖR? Varför gav dom sig på en kille som var så pass liten? Vad fick dom ut av det? Ångrar sig någon idag? Troligtvis inte.
Jag har inte orkat skriva om allt, jag har tagit ut vissa händelser som jag minns särskilt väl. Det som jag upplevde som jobbigast var som jag skrev tidigare: väntan. Väntan på att något skulle hända och väntan på vad som skulle ske denna gång.

Jag hoppas att detta har öppnat ögonen på en del människor där ute och att vi hjälps åt att komma tillrätta med mobbingen. Nu har jag äntligen vågat berätta i alla fall och det tog mer än 25 år och med detta så hoppas jag kunna lägga allt detta bakom mig en gång för alla.

Det är glömt men aldrig förlåtet.


Om någon som läser detta skulle känna sig träffad och vet med sig att den var med och mobbade så vill jag bara säga en sak: Snälla låt inte era barn göra samma sak som ni en gång gjorde, det är det enda jag önskar av er.
Om någon av de gymnasieelever som hjälpte oss läser detta vill jag säga ett enormt stort tack till, jag vet dessvärre inte namnen på er men minns ansiktet på två av er, ni förändrade mitt liv till stor del. TACK!

Sprid nu gärna detta vidare så att fler kan se hur det kan gå till i skolans värld, var med och påverka. Dela på facebook, dela i bloggar och var helst ni vill och kan.
Tack till alla som läst, kommenterat och brytt sig, det är så härligt att se att det berör och att jag inte lämnat ut mig förgäves!


Ja, det var det hela...... Denna gång känns det inte så jobbigt att lägga ut berättelsen igen. Det känns som om man fått avsluta det hela genom att skriva om det.

Gamla bloggen borta

Nu har min gamla blogg försvunnit och allt som jag skrivit i den är ett minne blott.
Jag har fått förfrågningar om mobbingberättelsen som jag skrev så jag kommer att publicera den här också då innehållet bör finnas för alla att läsa.

måndag 22 april 2013

Livet som pappa del 3

Här är tredje och sista delen i min lilla berättelse om pappalivet, hoppas att någon har gillat att läsa.
Det har inte varit helt lätt och jag har utelämnat vissa delar som har känts för personliga, det har blivit mycket redigerande i texten. Håll till godo:


Vår elaka ovän koliken hade bestämt sig för att besöka även vår stackars Alexander. Det blev samma resa som med Anthony och höll i sig ungefär lika länge. Fler sömnlösa nätter och de flesta vet nog vad för lite sömn gör med en människa. Trött, sliten och sur mest hela tiden och man fick kämpa för att plocka fram ett leende. Vi tog oss igenom kolikmånaderna på ungefär samma sätt som med Anthony men det var inte lika lätt nu när dom var två. Om Alexander vaknade och skrek så väckte han ofta Anthony så det blev lite knepigare. Med mycket samarbete och vilja så kämpade vi oss igenom.

Åren gick och pojkarna blev bästa vänner, ingen osämja eller bråk. Dom blev nästan oskiljaktiga. Livet snurrade på igen och allt gick lättare ju äldre pojkarna blev. Nöjd med tillvaron och hur pojkarnas uppväxt utvecklades så kunde det inte bli bättre just nu. Barnen var verkligen snälla och verkade nöjda med livet, familjen kom närmare varandra igen efter slitsamma spädbarnsår. Anthony hade just fyllt 5 år och nu kom den största bomben av dem alla, Atombomben…..

Katina var gravid igen. Nu när allt var så himla bra och jag och Katina hade hittat tillbaka till varandra. Vi hade bestämt oss för att det var bra med två barn, vi hade t.o.m sålt alla babygrejer, barnstolar och allt som hör spädbarnsåldern till.
Vi pratade länge om hur vi skulle göra, orkade vi med en till? Hade vi råd med en till?
Vi skulle aldrig kunna göra en abort så det var bara att bita ihop och acceptera att en till var på väg.
Detta beslut blev dock ett väldigt hårt slag för vårt förhållande.

Det var nu dags att berätta för pojkarna att dom skulle få ett syskon. Ni ska få en ny lillebror eller  lillasyster berättade vi.
- Men jag vill ju ha min gamla kvar svarade Anthony då….
- Hehe… ja men du ska få en till
-Jahaa, hoppas det blir en flicka då så mamma får en tjej också.

Alicia kom till världen den 30 augusti 2009 och var lite segare att få ut än båda pojkarna. Envis redan från start alltså. En mycket bestämd kvinna hade sett dagens ljus och vi började om igen.
Alicia ville inte vara sämre än sina bröder så hon fick också kolik, tre av tre med denna roliga åkomma. Vad är oddsen för det?
Återigen kom det många nätter med lite sömn och denna gång var det jobbigare än någonsin och det tog hårt på oss allihop. Trötta, slitna och griniga och det var lätt att bli sura på varandra för rena småsaker. Vi hade en lång period där jag kände att det här rasar snart, vi orkar snart inte mer. Det är ju naturligtvis väldigt oturligt att alla har haft någon typ av kolik.

Idag är Alicia inne på sitt fjärde år och alla bitar är på plats igen, barnen sover på nätterna, dom är snälla och hjälpsamma och jag hade nog inte kunnat önska bättre barn.

Det låter kanske väldigt negativt allt som jag skrivit men det är ingen dans på rosor att bli förälder och jag tror nog aldrig att någon kommer att bli helt ”redo” att skaffa barn. Allt blir ju helt nytt och livet svänger tvärt från första stund man blir förälder.
Man får vara beredd att man inte får lika mycket egen tid längre, fokus hamnar helt naturligt på ens barn istället för på sig själv. 

Från att inte ens vilja ha barn till att sitta här med tre stycken är ett väldigt stort steg i mitt liv men jag hade inte velat ha en sekund ogjord. Mina barn är det absolut bästa jag har i mitt liv och det finns nog inget jag inte skulle offra för dom.
Kärleken som man känner för sin sambo, sina föräldrar, husdjur, syskon och andra runt omkring är inget jämfört med känslorna för sitt barn. Inte för att känslorna har minskat för dessa men att banden till sina barn är så mycket starkare.

Det jag försöker säga är att hur jobbigt det än är emellanåt och hur lite tid för sig själv man än får så är det värt varje sekund att bli förälder.
Försök dock att ta tillvara på dom få stunder som du får lite egen tid, det kommer att ge dig mer ork.
Jag hoppas att ingen har blivit avskräckt från att vilja bli förälder med detta som jag skrivit, jag ville bara dela med mig av känslor och tankar kring min upplevelse som pappa, andra kommer kanske inte alls att känna och tycka som jag har gjort. Allt detta är bara skrivet utifrån mitt eget perspektiv.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om alla underbara upplevelser som jag har haft med mina barn men detta får i så fall bli en annan gång. 

Detta var slutet på min lilla berättelse och jag avslutar med några bilder. Samtliga bilder är klickbara för att se en större bild.
Ha en riktigt fin kväll!

 Anthony ca 11 månader
 Anthony ca 1 år
 Anthony ca 1 år
 Alexander 1 år
Alexander ca 1,5 år
 Alexander ca 1,5 år
 Alicia 11 mån
 Alicia ca 1 år

Hela gänget samlat =)

söndag 21 april 2013

Del 2 i serien "att bli pappa"

Här kommer nu del två i "att bli pappa"-serien, den skulle ha kommit igår men tiden räckte inte riktigt till.


Barnmorskorna var hur proffsiga som helst och nu skulle mitt barn snart komma ut. Nu ser vi huvudet, vill du komma och titta?
-Öööh, va? Nej?  ß var min första tanke, men jag kikade.
- Spännande, fick jag ur mig. Tanken: Urk!
Nu kommer den ut……
Plopp!  Nej det lät inte så men det kändes så…
Barnet var ute, jag såg fem fingrar på varje hand och fem tår på varje fot och en snopp!
En pojke, jag hade blivit pappa till en alldeles underbar liten pojke.
Tårarna rann ner efter kinderna, glädjetårar, lyckotårar för att allt hade gått bra. Katina mådde bra, barnet mådde (nästan) bra. Jag kunde inte för allt i världen hålla tillbaka tårarna, känslorna rann över. Den coola, tuffa killen som inte skulle gråta hade nu förmodligen åkt på semester till Kreta för här fanns nu bara den mesiga gråtande killen kvar. Jag var Pappa!

Jag ska direkt nu erkänna att jag tycker att spädbarn inte är direkt vackra men denna skapelse var otroligt vacker. Jag brukar inte tycka att barn är vackra förrän dom blir någon månad gammal men detta var något helt annat. Jag fick klippa navelsträngen och det var bara konstigt, som att klippa i en köttfylld innerslang till en cykel.
Pojken började dock inte att andas direkt och han var lite blå i ansiktet, glädjen och lyckan förvandlades till rädsla.
Sköterskorna tog pojken och jag såg inte riktigt vad dom gjorde men dom fick i alla fall honom att andas ganska omgående. Lättnad som dock inte blev långvarig. Pojken var ganska gul i kroppen och dom tog blodprover på honom och han hade ganska höga värden av gulsot. Jaha, klart att något jag har gjort ska krångla i starten, inget ska få gå smärtfritt.
Det är ingen fara sa sköterskorna, det brukar gå ner ganska fort. Det gjorde det inte.
Timmarna efter förlossningen var ett enda stort känslosvall. Man kastades mellan hopp och förtvivlan, livet för en sådan liten gosse hänger på en ganska skör tråd.  Barnmorskorna lugnade oss dock och sa att det skulle gå bra.

Det hade blivit dags att meddela familj och vänner att allt hade gått bra och att jag hade blivit pappa.
Den första jag ringde var min mamma och jag kunde knappt berätta vad som hade hänt, så fort jag skulle säga att jag blivit pappa så började jag gråta igen. Hallå, kan nån ringa den där coola Micke och plocka undan den här mesen, han gråter ju bara. Känslorna var så otroligt starka, det gick inte att hålla dom tillbaka men det var faktiskt skönt att få ut dom.
När jag äntligen fått fram till min mor att hon blivit farmor så tänkte jag att det får bli sms till vännerna så får jag ringa sen när jag slutat böla.

Vi fick stanna ett par dagar extra p.g.a de höga gulsotvärderna men dom sjönk i alla fall hela tiden.
Fyra dagar senare var vi på väg hem och vi var nu tre i familjen.
Allt känns så overkligt och annorlunda, vad är det för något som ligger där i spjälsängen och sover? Är han bara lånad eller är det verkligen min? Det är så svårt att ta in att man verkligen blivit pappa. Den där lilla filuren som till en början bara äter och sover. Det skulle snart bli väldigt annorlunda…….
Kolik! En del känner nog igen sig i det. Vi upptäckte runt tre månaders ålder att han inte mådde så bra i magen och han vaknade och skrek ganska ofta på nätterna. Det konstaterades att han hade troligtvis kolik och vi fick droppar som skulle underlätta. Jag hade lika gärna kunnat stoppa flaskan i öronen, det hade hjälpt mer. Dropparna gjorde tyvärr inte mycket till verkan och det blev inte mycket sömn på nätterna. Koliken kallas för tremånaderskolik då den oftast håller på i just tre månader men vi fick lite drygt dubbel dos av den då den varade mycket mer än så. 

Många nätter med dålig sömn gör inte underverk för en människa och vi hade en ganska jobbig period under koliktiden. Jag kan förstå par som får det jobbigt och går isär under småbarnsperioden men det går att lösa. Vi gjorde så att vi tillät varandra vila på dagarna och tog ibland varsina nätter med pojken så att den andra fick sova ut. Vi visste ju att det någon gång skulle bli bättre så det var bara att hålla ut.
Pojken hade efter flera veckor fortfarande inget namn, det lutade åt Alexander. En dag såg vi en film där den engelska skådespelaren Anthony Hopkins medverkade och då föll det på plats. Pojken skulle heta Anthony, ovanligt och i mina öron ett vackert namn.

Tiden gick och efter ca 10 månader så hade koliken äntligen försvunnit och Anthony började må riktigt bra, inga så många sömnlösa nätter längre.
Jag hade börja fatta tycke på allvar för Anthony och hade nog äntligen börjat förstå att han var ju här för att stanna. Han var inte till låns som det ibland kändes som. Jag kom på mig själv att jag kunde stå och titta på honom när han låg och sov i sin säng och jag blev alldeles rörd.
Tiden gick och Anthony fyllde ett år och tillvaron kändes kanon, allt kändes ganska stabilt och rullade på i en ganska angenäm takt nu.

Det var då som nästa bomb kom…… Katina var gravid igen! Japp, dags för nästa barn. Just nu när allt var så bra. Nåja nu visste man ju lite hur det funkade i alla fall så det skulle nog gå bättre denna gång.
Dags igen för en Mora-resa och Katina var lika lugn som vanligt, nästan för lugn denna gång. Vi hann knappt fram till Mora innan det var klart. Allt gick jättebra och det blev ännu en pojke. Förlossningen gick så snabbt att man knappt hann förstå att det hade hänt och det blev inte lika känslosamt som första gången.
 Jag blev dessvärre sjuk under kvällen och blev hemskickad, jag fick inte stanna p.g.a smittorisken. Dagen efter så fick jag hämta Katina och Pojken som vi snabbt bestämde att han skulle heta Alexander som vi funderat på tidigare.

Det gick ganska bra denna gång. Alexander tycktes trivas med tillvaron och Anthony accepterade honom från första dagen. Denna gång var det betydligt enklare att bli pappa, nu hade man ju gjort det en gång. Det visade sig dock att det inte skulle bli allt för enkelt……..

Del 3 kan komma redan ikväll, hinner jag inte så dyker den upp i morgon.
Ha nu en riktigt bra dag, det tänker jag ha.......

fredag 19 april 2013

Att bli förälder ur en pappas synvinkel!

Godmorgon kära bloggläsare, jag sitter och skriver på min berättelse om att bli pappa, tankar, känslor och upplevelser kring föräldraskapet ur en faders ögon.
Jag tänkte idag bjuda på första delen av två eller tre (få se hur långt skrivlusten räcker).
Ni får gärna komma med egna erfarenheter och tankar i kommentarerna, eller helt enkelt kommentera det jag skrivit.
Jag hoppas att kunna släppa del 2 i morgon och om det blir en tredje del på söndag. Hela berättelsen är inte klar ännu men förhoppningsvis blir den det ikväll.
Håll till godo med första delen i en omtumlande resa:



Så sent som vid 25-års ålder så skulle jag aldrig skaffa barn, vad skulle jag med barn till? Då skulle ju livet vara förstört. Då skulle man ju inte kunna göra något i resten av sitt liv, bara passa ungar hela dagarna. Byta blöjor, mata och underhålla någon liten krabat som var helt hjälplös.
Ja, så har jag tyckt en gång i tiden, ung och naiv, helt utan koll.

Jag kommer så väl ihåg när jag fick veta för första gången jag skulle bli pappa. Det var just innan jag skulle åka till Norge på jobb med min bror Jörgen. Katina berättade hon hade gått över tiden och att det skulle kunna vara så att hon var med barn. Vi sa bara att vi väntar väl och ser vad som händer, hon hade ju gått över tiden förut utan att något hände.

Jag åkte iväg på jobb och några dagar senare så ringde det, Katina berättade att hon gjort ett graviditetstest som var positivt. Just i det ögonblicket hon berättade så tror jag att jag aldrig någonsin, varken före eller efter, haft så mycket tankar och känslor fara genom kroppen.
Fan, skulle livet bli trist, jobbigt och över nu? Skulle jag få byta blöjor, mata och vara uppe hela nätterna med skrikande barn nu?
Det spred sig lite panik i kroppen men samtidigt så var jag lite nyfiken och spänd samtidigt.
Jag skulle bli pappa, först av alla i min lilla ”kompiskrets”. Fasiken, nu skulle jag ju inte ha tid att vara med kompisarna längre heller. Skit också!

Jag började fråga andra som hade barn hur dom kände och fick oftast samma svar att det är det bästa som hänt dom i livet, hur tråkigt hade dom i sina liv innan tänkte jag då. Nåväl jag får väl vänta och se vad som händer. Dagarna gick och det börjar gå upp för mig att jag verkligen ska bli pappa och allt eftersom dagarna går så växer det fram spänning och nyfikenhet.

Det hade nu blivit dags för ultraljud och jag kommer ihåg att jag för första gången tänker att ”det där är ju mitt barn” när jag ser bilden av ett litet foster i magen.
Vi fick inte veta vilken kön det var och det gjorde att det blev lite mystik över det hela.
Veckorna gick och jag pratade med fler som hade blivit pappor. En kille frågade mig om jag skulle våga vara med på förlossningen. Va? Svarade jag, finns det någon som INTE är med frågade jag. Han svarade då att han själv hade haft svårt för det och varit nära att svimma.
Vilken jädra mes tänkte jag, klart jag ska vara med.
En annan började berätta hur känslosamt det hade varit, hur han hade gråtit när hans dotter föddes. Hur mycket mesar finns det tänkte jag, varför ska man gråta när ett barn föds? Mesproppar hela bunten. Nej det där med att gråta är inget för mig, jag är alldeles för cool och tuff för det.

Jag blev mer och mer engagerad i det lilla knytet i magen allt eftersom nyfikenheten tog över, jag följde alltid med på alla BVC-möten och hade börjat fundera på namn till och med. Flicknamn var ganska enkelt att komma på men pojknamnen var betydligt klurigare, det skulle inte vara ett namn som tusentals andra redan heter. Ett förslag som återkom var namnet Alexander, det tyckte jag om men var tyvärr ganska vanligt. Nåja det skulle nog lösa sig.

En januarikväll bestämde vi för att bara ta det lugnt och titta på film, valet blev Kill Bill. Mitt i filmen så började det bli lite busigt i magen och sammandragningarna satte igång. Vi ringde till BB och frågade om vi skulle komma in men det var ganska långt mellan värkarna så det var ingen fara ännu. Vi kollade vidare på filmen. En stund senare kom Katina ut från toaletten och sade helt lugnt att vattnet hade gått.
Den annars så lugna blivande pappan var som bortblåst, han fanns ingenstans, istället så stod där nu en ung man i halv panik. Förvirrad, halv panikslagen och turboladdad flög jag runt i huset som en galning utan att få något alls gjort. Det enda jag skulle göra var att hämta väskan, starta bilen och skrapa rutorna.
Skynda dig lite nu då, vi måste åka halvskrek jag till Katina.
-Vänta lite, jag ska bara duscha först svarade hon.
- Va fan e du inte klok, vi måste ju åka.
- Ja vi hinner, de e lugnt säger hon.
Hur fasiken kunde hon vara så lugn?
Jag kan ärligt säga att jag inte har en aning om hon duschade eller inte, minnet från denna tid är lite som i en dimma.

Vi kom hur som helst iväg, en sen januarikväll var inte det mest idealiska att åka iväg i men det hindrade inte världens bästa förare (tyckte jag då i alla fall) att köra för allt vad den lilla röda Forden orkade med. Jag har ingen aning om hur lång tid resan tog men jag kan säga att det är min rekordtid mellan Malung-Mora fortfarande med all säkerhet. Vi kom fram i säkert förvar trots vansinnesfärden.

Det som hände efter att vi kommit fram är lite dimmigt och jag har inget tidsbegrepp på händelserna men jag ska återge det så gott jag kan. Vi kom in på ett rum där en barnmorska kopplade upp Katina på någon maskin som registrerar barnets hjärtljud och lite andra saker. Allt såg bra ut och jag lugnade ner mig lite. Sen började den längsta väntan i hela mitt liv, klockan på väggen rörde sig knappt. Katina hade värkar som såg ut att göra lika ont som att få knivar i ryggen och ändå var den lille inte redo att komma ut ännu. Några timmar passerade och värkarna kom nu allt tätare, detta var nu det värsta med hela förlossningen. Att se den man älskar ligga och plågas så fruktansvärt utan att kunna göra något, lustgasen hjälpte inget vidare på henne heller.

Värkarna kom nu så tätt att det var dags vilken sekund som helst. Nu var det bara att vänta på att läkarteamet skulle komma in och plocka ut mitt barn. Vilken sekund som helst skulle det komma in 5-6 läkare och barnmorskor men dom dök aldrig upp. Som mest var dom 2 barnmorskor. Hallååååå! Var är läkarteamet? Hade dom inte sett på tv där en massa doktorer och sköterskor samlas och förlöser barnet, var e alla? Nehepp, Dom kanske aldrig har sett på Cityakuten. Vi får väl ta det vi får, nu var det nära..........



Ja här slutar första delen, hoppas att du vill vara med och läsa resten.......
Nu ska jag ha en underbar pappadag med min senaste kreation Alicia. Vi har en pappa-dotter dag idag.
Ha en trevlig fredag och på återhörande!

söndag 14 april 2013

Hörselskador, sabotage och sammanbrott!

Sitter här och pustar ut på min enda lediga dag denna vecka. Trött i kropp och huvud efter en riktigt intensiv jobbhelg. I fredags kväll hade vi närmare 80 ungdomar på Dölgården och när det är så många där så är det fullt vill jag lova.
Vi har just nu mycket tjejer på gården och killarna vill gärna synas och höras lite extra då. Det brottas och knuffas på varandra till höger och vänster och alla vill höras mest. Detta gör att ljudnivån är enorm. När jag gick in i köket för att plocka ur diskmaskinen så hörde man verkligen vilken ljudnivå det var, trots att dörren var stängd så lät det som om jag hade 20 personer inne i köket med mig. Man hör inte detta på samma sätt när man är mitt i det av någon anledning.
Det vore skoj att veta vad ljudnivån ligger på under en fredagskväll. Skulle tro att ibland så balanserar man på gränsen till ett sammanbrott.
Jag trivs verkligen på mitt jobb men man får verkligen slita ibland. Det finns dom som tror att vi har världens enklaste jobb och att vi knappt behöver göra något om dagarna. Jag kan nog utmana nästan vem som helst att prova. Jag tror inte att så många hade tyckt att det är en dans på rosor.

Det som jag tycker är tråkigast är bristen på respekt för våra grejer, Ingen är rädd om saker nu för tiden. Det verkar som om ungdomar är vana att om något går sönder så får dom nya saker.
Ett exempel är alla "tappade" mobiltelefoner. När dom tröttnat på sin mobil så slängs den i marken så att den spricker och så får de flesta en ny. Ni skulle bli förvånade om ni visste hur ofta det händer även de ungdomar som man absolut inte skulle tro detta om gör så här.
Frågade en tjej en gång varför hon gjorde så, fick då till svar: Äh telefonen suger....  Jag sade då att nu har du ju ingen telefon.  Jag får en ny av mamma fick jag till svar... Ja, vad säger man?

I helgen gick det sönder en del saker hos oss och det är så trist att dom inte inser att dom bara förstör för sig själva. Om en sak går sönder så måste man lägga pengar på att ersätta den istället för att köpa in något nytt roligt till dom, jag tror inte dom inser att vi har en begränsad summa pengar varje år att handla för.
Pingisracken som vi köpte i höstas som skulle vara i princip oförstörbara är trasiga allihop, sönderslagna i kanterna varenda ett.
Detta beror inte på tappade rack utan det är rent våld som kan orsaka detta. Trist som tusan. En datorskärm gick sönder förra helgen p.g.a rent våld. Onödigt och tråkigt.

Vi har som policy på Döl att alltid försöka ha hela saker och hålla det fräscht. Om allt är helt och snyggt så blir det oftast mindre sabotage men i den takt saker går sönder nu så hinner man knappt ersätta det som går sönder innan det blir något annat som förstörs.
Det roligaste av allt är att ingen har varken sett eller gjort något, saker verka gå sönder av sig själv.



Igår blev det en planerad vilodag från träningen och jag ska försöka hitta kraft någonstans att ta mig iväg idag. Känns otroligt segt i kroppen just nu men det ska nog gå bra. Det är dessa dagar som man verkligen känner att man vunnit en stor seger över sig själv när man kommit iväg på träning fast hela kroppen skriker nej. Jag är inne i slutet av vecka tre på mitt 5/3/1 program och 5 veckor återstår på det. Ska bli spännande att se om det ger det resultat som jag hoppas på.

Jag tog lite nya mått igår och på vågen har jag inte gått ner något alls sedan senaste mätningen, ligger just nu på 74,5kg men i midjan har det hänt saker, senaste mätningen var 92cm. Nu var det 87cm, hela 5 cm har det minskat och det känns verkligen på byxorna. När jag började mätningarna i januari-12 så var vikten 78kg och midjan 101 cm så det har hänt en hel del minsann.

Att vikten inte minskat så mycket måste ju betyda att man fått lite muskler också.



Idag ska jag ta tag i en sak som jag gått och grubblat länge på, en sak som är lätt att reda ut genom att bara prata med en människa. Istället får att gå och vara nervös och inte vilja/våga ta tag i det så är det bara att ta tjuren vid hornen och få det utrett. Förutom det och träningen så ska jag nog inte göra ett skit idag, jag har förtjänat att slappa idag.
Nästa projekt blir att få igång bowlinggänget igen, saknar våra roliga bowlingkvällar, men det får bli till veckan.
Hoppas att ni alla får en bra dag, det tänker i alla fall jag ha!

Jag och pojkarna på Kolmården

Hej till er alla!